Jag känner många som med närmast religiöst nit följer TV-serier som
”City-akuten” och ”Vita huset” men ingen som regelbundet tittar på CSI – ”Crime
Scene Investigation”. Och synd är det, för just nu är det den bästa bland alla
de serier som går på svensk TV. Inte nog med det – den kommer i två versioner.
”CSI – Las Vegas” på måndagskvällen och efterföljaren ”CSI – Miami” på
fredagskvällen. Båda går på TV 5.
Las Vegas-versionen är fortfarande den bästa, men Miami ligger inte långt
efter. Den handlar om en grupp kriminaltekniker som får, ofta makabra, brott att
undersöka eller brott som vid första påseende verkar lätta att lösa. Men när
dessa tekniker börjar sitt arbete, utrustade med allt vad den moderna
vetenskapen kan erbjuda plus en stor portion skarpsinne, visar det sig att saker
sällan är så som de verkar vara vid första påseendet.
Det som gör CSI så sevärd är emellertid inte i första hand det som berättas
utan sättet på vilket det berättas. Dialogen är intelligent och ironisk;
manusförfattarna har inte bara bra öra för hur dialog skall låta utan är också
bildade. Det finns gott om lärda allusioner i manus. Visuellt är den elegant och
ibland nästan överdrivet estetiserande; den använder ett bildspråk som stundom
påminner om det i Arkiv X när den serien var som bäst.
CSI är underhållning av yppersta klass – elegant och intelligent. Den visar
att TV-serien är en genre som just nu drar till sig många av de människor som
för några årtionden sedan hade skrivit fina romaner. Nu gör det i stället
lysande TV.
Carl Rudbeck
