De politiska skillnaderna mellan olika partier blir allt mindre. I en intervju i helgen gjorde moderaternas partiledarkandidat Fredrik Reinfeldt klart att han ville tona ned moderaternas profil ytterligare. Något mål för skattesänkningar ska inte formuleras, eftersom partiet inte klarade av att ta debatten, arbetsrätten behöver inte liberaliseras och moderata kommunalpampar gör rätt i att höja skatterna. På kort sikt ska ingen politik avvika från de andra borgerliga partiernas (hur ska det då bli förändring på sikt?). Bara det faktum att i stort sett hela den långa intervjun handlade om vad moderaterna inte ska göra och hur de ska undvika att avvika är talande för den rädsla som många politiker känner för att sticka av från andra politiker.

Fredrik Reinfeldt är kanske det senaste tydliga exemplet på politikens tilltagande likriktning, men definitivt inte det enda. Trots att de har medvind i opinionen var folkpartiets senaste budgetalternativ så mesigt och profillöst att till och med DN:s ledarsida såg sig föranledd att reagera. Fattas bara annat när fp kritiserar regeringen för att inte ha tillräckligt höga ersättningar i socialförsäkringssystemen. Rädslan för att formulera ett politiskt alternativ till en stat av precis dagens gigantiska omfattning och med precis dagens uppgifter finns alltså oavsett valframgångar eller bakslag.

För närmast sörjande
Från partipolitisk horisont beskriver man ibland denna utveckling i termer av ideologiernas död eller minskade betydelse för praktisk politik. Denna uppfattning drivs exempelvis av många kommunalt aktiva moderater. Att styra en kommun enligt en bestämd uppfattning om vad politiker kan och bör göra anses hämmande. Ideologer med synpunkter på skatteuttag, subventioner eller kommunala skrytbyggen göre sig inte besvär. Nu stöder de en partiledarkandidat med en liknande syn på riksdagsuppdraget.

För min del ser jag snarare politikernas likriktning som en utveckling mot partipolitikens död. Det är ett allvarligt demokratiskt problem, eftersom det lämnar väljarna utan alternativ och skapar en politisk klass med alltmer homogena drag.

Partipolitiken är i dag en affär för de närmast sörjande. I stort sett alla som engagerar sig i partierna har arvoderade politiska uppdrag eller politiska tjänster. Politikerna är i allt högre grad arvoderade och omger sig även ute i kommunerna med politiska sekreterare och ombudsmän. De är dessa anställda tjänstemän som kommenderas ut som publik på torgmöten och andra sammankomster som inte längre väcker något intresse bland allmänheten. Antalet oarvoderade lyssnare på ett partiledartorgmöte kan vanligen räknas på den ena handens fingrar.

Göran Greider har en insiktsfull kommentar om socialdemokraterna, som skulle kunna handla om vilket parti som helst:

För det första är socialdemokratin knappast längre någon folkrörelse. Där finns inte längre några massor av fritt susande gräsrötter som reser sig trotsigt där makthavarna stövlat fram. Vad som finns är några tusen ytterst lojala ombudsmän plus ett antal medlemmar som är kommunalråd eller innehar någon annan förtroendepost. Så ser partiets kärna ut. Det sitter inte många medlemmar på mötena som plötsligt visar sig ha en alldeles fri syn på saker och ting. (Aftonbladet 1 maj 2003)

Att majoriteten av de engagerade i ett parti är arvoderade och har ekonomiskt intresse av att hålla sig väl med dem som betalar, förklarar likriktningen inom partierna, men inte mellan partierna. Den har i stället sin grund i att det heltidspolitiska uppdraget innebär att du spenderar enormt mycket tid tillsammans med politiker i andra partier i beslutande församlingar, nämnder, styrelser och utredningar. Därför är det svårt rent socialt att avvika från de andra. Hamnar man dessutom i en sådan situation utan att någonsin ha reflekterat över ideologiska frågor kring vad som är politikens uppgift, hamnar lojaliteten hos den kommun eller det utskott du sitter i.

Kufstämplade avvikare
Ingenstans i processen välkomnas den samhällsengagerade medborgaren. Vill du diskutera politik i mer principiella termer än renhållningen av stränder, blir du ett störningsmoment på mötena. För att inte tala om skräcken för att en oförutsedd åsikt skulle föras fram i de välregisserade presentationer och events som ersatt stämmor och diskussion. Att sådana initiativ inte är välkomna kommuniceras raskt genom sociala signaler som bara kufar kan undgå att uppfatta. De andra rättar sig eller röstar med fötterna och lämnar partipolitiken.

Hur har det då kunnat bli så här? En viktig anledning är ideologisk. Partipolitiken i sig är nämligen socialiserad genom att finansieringen kommer från staten. Partierna har helt enkelt råd att vara oengagerande i sina budskap. Intäkterna trillar in från statskassan, och beslut om antalet mandat och arvoderade tjänster kan fattas i samförstånd med de andra politikerna. Därför behöver de inte vara omvärldstillvända eller engagera en bredare allmänhet. Socialism är lika förödande för partier som för andra delar av samhället. Det ger oss undermåliga, grå och likriktade alternativ att välja mellan.

Tacka sjutton för att de likriktade, grå och undermåliga politikerna vill tona ned det där med ideologi.
 

Seeing is believing.
av jakob m. - 2003-05-16 12:27:36

MMM!!!
av Kalle Marx - 2003-05-14 16:04:46

Tänkvärt Mattias!
av Per Fredö - 2003-05-09 17:10:52

Och?
av Mattias Dahl - 2003-05-08 21:59:16

---