Frankrikes utrikesminister står inte bara i den internationella politikens rampljus utan är också en flitig författare. Böckerna avslöjar att han i internationella affärer i själva verket är utan moral och inte bekymras av att en stark nation driver igenom sin vilja med våld. Bara den starka nationen är Frankrike och inte USA.
Vad skulle Dominique de Villepin säga om följande scenario? Världens mäktigaste land, och Västerlandets självutnämnde banerförare, gör ett oprovocerat och förkrossande anfall på en stor muslimsk stat och ockuperar den. Ledaren för anfallet hävdar att han handlar preventivt, och därför på sikt i självförsvar. Han hävdar också att han överbringar västerländska värden och en ny tid till Mellersta Östern. Men hans stig är inte utan törnen, världsopinionen beskyller honom för missdåd mot oskyldiga muslimer.
Vad skulle Villepin göra av det här? Tja, det beror på vilket land vi talar om. Beskrivningen kan passa in på George Bushs Amerika, men den passar särskilt väl in på Frankrike under Napoleon Bonaparte, som invaderade och ockuperade Egypten år 1798 (delvis som ett preventivt schackdrag mot det brittiska imperiet). Och det är viktigt att förstå att för Villepin är Napoleon en hjälte av nära nog Kristuslika proportioner.
Frankrikes utrikesminister fann tid år 2001 att publicera en sexhundrasidig bok om Napoleon med titeln Les cent jours, ou l'ésprit de sacrifice, d v s ”De hundra dagarna, eller en anda av offervillighet”. (Den finns ännu inte i engelskspråkig översättning). Det är ett märkligt verk – ibland elegant och snillrikt, ibland pretentiöst och galet. Men vad som viktigare är, det ger besvärande inblickar i sinnelaget hos den man som gjort mer än någon annan för att trumma ihop motståndet mot Förenta Staterna i dagens kris.
Dominique de Villepin må posera inför Förenta Nationerna som den store försvararen av förnuft, rätt och internationell lag gentemot det arroganta, dumdristiga och oförnuftiga Amerika. Men denna bok får snabbt hans pose att kollapsa. Snarare väcker den misstanken att han de facto är en man som saknar välgrundade politiska grundsatser, är romantiskt bedårad av rå politisk makt och redo att överse med illdåd som begås i dess namn – men endast om makten i fråga är Frankrike.
Som Napoleon själv, är Dominique Galouzeau de Villepin genom sin utbildning elitbyråkrat och karriärdiplomat samt en inte så litet produktiv författare. Ja, skall man döma av hans litterära produktion, är det svårt att föreställa sig hur han funnit tid att sätta käppar i hjulet på den amerikanska politiken. Knappt femton månader efter att ha publicerat De hundra dagarna, drabbade han boklådorna igen med en meditation i bokformat över den franska historien betitlad Le cri de la gargouille, ungefär ”Ropet från taket”. Han sägs nu arbeta på en studie av fransk diktning.
I franska sammanhang är utrikesministerns litterära framtoning inte så överraskande. Fransk politik och litteratur har alltid varit mer sammanflätade än sina amerikanska motsvarigheter. Napoleon skrev väl i många genrer och försökte sig även på en känslosam roman. Stora 1800-talsförfattare som Chateaubriand, Lamartine och Tocqueville innehade tidvis höga politiska ämbeten. Närmare vår egen tid anlitade den franska utrikesförvaltningen poeter som Paul Claudel och Saint John Perse, medan romanförfattaren André Malraux verkade som Charles de Gaulles kulturminister. De Gaulle själv skrev memoarer av litterär halt. Politiker tar regelbundet plats i Franska akademien.
Dominique de Villepin må väl nå akademin själv vad det lider, men hans kulturella gudaförklaring kommer då att vara en följd av hans höga politiska ställning, inte av kvalitén på hans prosa. Han skriver med självförtroende och kraft, men också med en svaghet för patos, bombasm och klyschor: "Vår historia är skriven, likt en palimpsest, på kroppen av en nation sargad av ärr"; "Han bröt upp, efter att ha förklarat, likt Caesar vid Rubicon: 'Tärningen är kastad' "; "Ledd av förliga vindar, anlände örnen (Napoleon) i majestätisk flykt till sitt mål" ; "Den moderne hjälten intog sin plats vid sidan av den antike, ensam inför ett oblitt öde."
Likt Ikaros svingar sig författaren upp mot den romantiska diktens sfärer, för att med smälta vingar dyka huvudstupa i banalitetens hav. Denna stil är inte otypisk för "litterära" franska politiker, som ofta tycks mena att de kan skriva som om vi fortfarande levde år 1830. Resultatet blir oundvikligen till pinsam pastisch och själva det politiska och diplomatiska språket smittas av denna högtravande svada.
Ändå är det inte Villepins stil som gör hans skrifter så beklämmande. I rättvisans namn är han, när han undviker sin pseudoromantik, riktigt läsvärd. Och sett i vårt eget lands perspektiv [USA, ö a], där många politiker inte kan sätta ihop en grammatisk mening, är det närmast en njutning att träffa på en offentlig person, som kan klämma ur sig sexhundra sammanhängande sidor bländande prosa.
Dominique de Villepin har också gjort sin historiska hemläxa. Hans böcker öser ur ett brett urval av källor och är tryfferade av vältaliga citat från Constant, Hugo, Chateaubriand och Stendahl. Hans forskning brister bara i ett enda avslöjande avseende – medan mycket av den viktigaste forskningen inom den napoleonska militärhistorien har gjorts av engelska författare, använder sig Villepin endast av böcker skrivna på franska, och i sina verk om Napoleon är han en intellektuell protektionist.
Den verkligt störande sidan av hans verk är den politiska. Rättare sagt, Villepin saknar den. I stället tillber han vid altaret över två företeelser: Frankrikes storhet och den politiska makten, som de förkroppsligas i historiens "stora män". Liksom i hans prosa är det som om 1900-talet aldrig ägt rum. Betänk följande stycke från De hundra dagarna, som förtjänar att citeras i sin fulla, interpunkterade, längd:
Här närmar vi oss den specifika essensen hos stora män, det som höjer Napoleon eller Alexander, Caesar eller de Gaulle över vardagen. Det är övermått, upphöjdhet, och smaken för faror som utgör deras geni. Det är därför de i sin hängivenhet bättre förstås av författare och diktare, som själva är besatta av törst efter det fullkomliga, än av dem som tillbeder vid det faktiskas altare. Traditionell politik räknar i plus och minus. Den driver med strömmen, sveps med av de mäktigas andetag, mumlandet i maktens korridorer och den allmänna opinionens nycker.
Stora män å andra sidan skapar historien och timrar sitt eget öde. De står över regler, snusförnuft, det mänskliga minnets begränsningar och protokollens och statistikens sifferlekar. Det är endast genom små ledtrådar, när de svingar sig till flykt eller går i exil, som man kan se, i en handrörelse eller ett ögonkast, den hemlighet som brinner inom dem. De känner lika mycket som de tänker; de är kalkylen omsatt i handling. De drivs av instinkt, drivs fram av fantasin, den feber och den hängivenhet som besitter dem. Tack vare dem finner historien sin riktning och blir till epos.
Med andra ord, "stora män" är inte stora för att de trängtar efter rättvisa eller genom sin tro på frihet (som, låt oss säga, Lincoln eller Mandela). De är stora genom sin rena styrka, sin dristiga livskraft. I Ropet från taket, funderar Villepin på liknande vis över det samtida Frankrikes sluttande plan mot "handlingsförlamning" och "resignation". Han längtar efter ett storslaget utbrott av kollektiv vilja, inte till förmån för något stort och värdigt politiskt mål utan för sin egen skull. "Vårt land", skriver han, "går bara framåt under kriser och tragedier."
När de kommer från en fransk utrikesminister, är sådana meningar endast melodramatiska, men tänk hur de skulle låta i munnen på en tysk! Det dunstar något starkt motbjudande ur Villepins svada och överhettade lovsånger till sitt eget land; där kombineras romantik med chauvinism med tystnad om den moraliska innebörden av den nationella egenkärleken.
Intressant nog är George W Bush, mätt med Villepins egen tvivelaktiga måttstock, mer en "stor man" än, låt oss säga, Jacques Chirac. Utom i ett avseende: Bush är inte fransk, och Villepins lista omfattar bara franska gestalter och personligheter från den klassiska antiken.
Napoleon var emellertid fransman, och Villepin kan därför ta med honom som ett av de mest överlägsna exemplen på mänsklig storhet. I den långa bok som Villepin ägnar åt det sista märkliga kapitlet av Napolepons liv, "de hunda dagarna" då kejsaren slapp ur sin exil på Elba, återerövrade Frankrike, och sedan gick under i det slutliga nederlaget vid Waterloo, hänvisar Villepin regelbundet till honom som "Örnen", och behandlar honom som ett slags övermänniska. Han var inget mindre än "Sammansmältningen av människa och nation ... genom hans öde kan envar känna fläkten av det enastående, behålla hoppet om en bättre framtid, och hålla fast vid sin del av den franska dröm som är så förenad med den uppfattning vi har om oss själva".
Visserligen förlorade den franska övermänniskan till slut, men det är "ett nederlag som glimmar av segerns skimmer". (Detta lilla påstående kan stå för det yttersta av fransk parodi på sig själv). I sanning, nederlaget endast ökade Napoleons storhet, för det gav honom möjligheten att offra sig för det allmänna bästa.
Jag medger att jag hade svårt att följa Villepin på den punkten, eftersom en depesch från oktober 1798 säger: "Beordra kommendanten i staden att skära halsen av alla fångar som tages beväpnade. Ta dem redan i kväll till Nilen ... och kasta deras huvudlösa kroppar i floden." (Jag har hämtat detta från Napoleons officiella brevväxling, utgiven av hans brorson Napoleon III.) Hans arméers grymheter mot portugisiska och spanska civila mellan 1807 och 1814 bidrog till att ge honom öknamnet "Monstret". En av hans egna officerare skrev senare att "om vi till punkt och pricka hade lytt de order som utgick gällande de spanska upprorsmännen, hade vi fått ha ihjäl nästan hela landets befolkning".
Vad beträffar internationell lag, som hans hävdatecknare så vältaligt förespråkar inför FN, kan vi nöja oss med att konstatera att det inte fanns en enda stat i det kontinentala Europa vars suveränitet Napoleon inte kränkte.
Napoleon var inte god mot den egna franska befolkningen heller. Han införde visserligen en koncis och rationell lagbok och inrättade en effektiv statlig administration, samt vidmakthöll den revolutionära principen om likhet inför lagen. Men han återinförde också slaveriet i Frankrikes karibiska kolonier (revolutionen hade avskaffat det), och återinsatte det ärftliga adelskapet, och styrde landet som en hårt kontrollerad polisstat.
Hans styrelsetid kännetecknades av ett så gott som sammanhängande krig, som kostade hela 1,4 miljoner franska medborgare livet, av en total befolkning på knappt 30 miljoner. Liberalen Benjamin Constant skrev i början av de hundra dagarna: "Under Bonaparte hade vi stått ut med ett styre av mameluker; alena hans svärd kunde betvinga oss ... Det kunde varit av Attila, det kunde varit av Djengis Khan, men det är mer fruktansvärt och mer plågsamt, eftersom han har civilisationens resurser till sitt förfogande." Inom bara några veckor skulle Napoleon förleda Constant att samarbeta med honom, men tyngden i uttalandet förblir, fördömande och insiktsfullt. Till skillnad från sin utrikesminister har de flesta fransmän i dag en avgjort blandad uppfattning om denne man, som gav dem endast kortvarig ära och långvarig olycka.
Man kunde tycka att Napoleons meritlista skulle mana en hög dignitär i den franska republiken till eftertanke.
Men för Villepin är Napoleons aura viktigare än det faktum att han gjorde slut på Frankrikes första republik och kränkte demokratiska principer och internationell lag. Många av Napoleons tidigare försvarare har gjort mycket väsen av att kejsaren fick slagsida åt vänster under de hundra dagarna och förbättrade sin egen kejserliga konstitution för att upprätta en mer liberal regim än den han tidigare hade presiderat över. Det ska räknas Villepin till godo att han, med all rätt, i denna liberala kantring spårar den rena politiska beräkningen, snarare än ett uttryck för principer. Men snarare än att kritisera Napoleon för detta trick, uttrycker de Villepin beundran för sin hjältes politiska snarfyndighet.
Långt in i De hundra dagarna råkar Villepin undslippa sig en särdeles avslöjande kommentar: "För att ändra vår historias gång, fordras blott en handfull drömmare som 1789, de få våghalsiga männen av den 18 brumaire eller den självuppoffrande förtruppen vid Seamore Grove i juli 1940."
Det första av dessa exempel pekar förstås på den franska revolutionen, det andra på Napoleons statskupp år 1799 och det sista på Charles de Gaulle och hans följeslagare, som vägrade att gå med marskalk Pétain i samarbetet med nazisterna efter Frankrikes fall. Det behöver knappast påpekas att Villepins vision av alla tre händelseförloppen inte bara är förenklad utan också felaktig.
Den franska revolutionen var i intet avseende frukten av "en handfull drömmares" insatser. Napoleons kupp tänktes ut av en grupp korrupta och cyniska politiker som såg den ärelystne generalen som en marionett. Den misslyckades nästan, därför att Napoleon själv vacklade i ett avgörande ögonblick. Vad beträffar de Gaulle så kunde han knappast ha "ändrat historiens gång" ensam utan hjälp av de amerikanska och brittiska arméerna. Men än mer häpnadsväckande – vill de Villepin verkligen jämställa upphovsmännen till den franska demokratin, och de dristiga fria fransmännen av år 1940 med ränksmidarna bakom en simpel antidemokratisk kupp? Det är svårt att begripa hur en person med djup respekt för republiken kan ha skrivit en sådan mening.
Villepins åkallan av de Gaulle är ingen tillfällighet. De hundra dagarna slutar med en patetisk lovsång till den man som hans beundrare kallar för "generalen" och som grundade den politiska rörelse Villepin och Chirac tillhör:
Hundra år efter återkomsten av Napoleons aska till Frankrike, ekade en genljudande röst i nederlagets och skammens natt. Närd av minnet av kejsardömet, kastade en man i London den franska ärans handske. Han vädjade till Frankrike i opposition till den underkastelse och fruktan som, likt 1814 och1815 kunde leda till medlöperi. Det gaullistiska äventyret återuppväckte andan från konsulatet [Napoleons] genom återupprättandet av en stark verkställande makt och statens auktoritet, samma förakt för politiska partier och för kompromisser, en gemensam smak för handling, och en hängivenhet för det allmännas väl och Frankrikes storhet.
Somligt i denna harang är riktigt. De Gaulle hade mycket gemensamt med Napoleon, inbegripet tron på den franska storheten, en stark stat och avskyn inför politisk grälsjukhet. De Gaulle hyste en stark personlig beundran för Napoleon, även om han förenade den med starka förbehåll. ("Napoleon uttömde fransmännens goda vilja, missbrukade deras offervilja och täckte Europa med gravar, aska och tårar.") Men att jämföra de Gaulles femte republik med det konsulat Napoleon upprättade efter sin kupp är, även om de har gemensamma drag, att missa den uppenbara skillnaden mellan dem – den ena var en konstitutionell demokrati, det andra var en diktatur.
Dominique de Villepin må längta efter den franska storhetens dagar och efter en era av napoleonsk handlingskraft, energi, tragedi och kris. Olyckligtvis lever nostalgikern i den franske utrikesministern i ett Frankrike som är krympt och delat (för vilket Napoleon bär mer skuld än någon annan enstaka individ, men låt gå). Frankrike må ännu gå i land med något enstaka mindre militärt äventyr i Afrika, men världen smickrar det inte ens med att protestera. I stället får Villepin nöja sig med de Gaulles egen taktik – att försvara Frankrikes storhet genom att bråka med Amerika. Just som de Gaulle skällde och grälade och påstod sig erbjuda en tredje väg mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen, medan han förblev trygg under Natos skyddande paraply, så poserar nu Villepin och Chirac som talesmän för världsopinionen och internationell rätt emot ett laglöst Amerika.
Det finns många som trodde att Villepin hade en värdefull poäng med sin varning mot att rusa in i kriget. Om vi bara kunde tro att hans argument mot kriget spirade ur verklig övertygelse.
Hans böcker ger vid handen att han i internationella affärer i själva verket är utan moral, att han inte bekymras av att en stark nation driver igenom sin vilja med våld och därmed tar potentiellt farliga risker, och möjligen kränker internationell rätt. Det är bara det att han föredrar att nationen i fråga är Frankrike. Hans skrifter ger vid handen att hans nuvarande motarbetande av Förenta Staterna inte springer ur väl genomtänkta politiska principer utan från en smak för motstridigheten i sig, därför att Frankrike på så sätt åter kan hamna i det internationella rampljuset. Det är lovvärt att vilja upprätta sin nations storhet genom fred, men inte när anledningen är ens egen oförmåga att föra krig. Dominique de Villepin är inte så mycket en anti-imperialist som en svag skulle-gärna-vilja imperialist.
I början av sin bok påpekar Villepin att dess tillkomst är intimt sammanflätad med hans långa erfarenhet från maktens korridorer. Men han menar därmed inte att han utgick från sina egna regeringserfarenheter för att bättre förstå Napoleons tid. Tvärtom: "Det har inte gått en dag", slår han fast, "utan att jag, anfäktad av tvivel, har låtit tanken gå till rösten från det förflutna ... inte en dag då jag inte känt ett överväldigande behov av att minnas, för att inte förfalla till likgiltighet, ringaktning och smädelse ... för att kunna fortsätta kampen för Frankrikes storhet."
Det är en vällovlig hållning för en politiker, men allt beror på hans val av minnen och hur han uttyder dem. Genom att välja att hylla minnet av Napoleon, och genom att utnämna honom till en symbol för ogrumlad ära och storsinta offer, har Dominique de Villepin bara visat att han lider av storhetsvansinne.
© The New Republic, 14 april 2003. Publicerad med tillstånd. Översatt av Lars Fimmerstad.
Länkar:
