Häromdagen intervjuade en flåsigt upphetsad Elisabeth Höglund ”tre tunga nationalekonomer”, det var så de presenterades, som alla lyftes fram som stora vetenskapliga auktoriteter och som alla fick döma ut euron, och det utan att bereda minsta lilla utrymme för någon invändning eller avvikande uppfattning.
Det är ungefär som om hon hade låtit ”tre tunga analytiker” döma ut Göran Perssons ledarstil, och hämta samtliga från riksdagsbänken hos moderaterna.
Och i veckan fick vi prov på de mest hårresande statistiska slutsatser. Då hette det i en del påannonser att EMU inte hade någon effekt för småföretagen, tvärtemot vad till exempel småföretagarnas egna organisationer påstod. Representanter för dem trycktes upp mot väggen med reportrarnas kameralinser och mikrofoner framstuckna som kulsprutepipor.
Till grund för påståendena låg en undersökning där småföretagare intervjuats om sina EMU-sympatier och vilka effekter euron skulle ha på deras verksamhet. Bara 20 procent trodde att deras företag skulle gynnas av ett svenskt EMU-medlemskap. 76 procent trodde varken bu eller bä och menade att det nog inte hade någon effekt. 4 procent var direkt negativa.
Av detta blev alltså slutsatsen att småföretagarna är ”EMU-skeptiker” (en term som motståndarsidan brukar använda om sig själva; det låter väl mer sofistikerat att vara ”skeptiker” än bara nej-sägare).
Centerns Lena Ek intervjuades och sade att det är den ”nära ekonomin” som spelar roll för småföretagen. Det ligger det kanske något i; det är förmodligen också en anledning till att så få av dem växer och blir större. Men i vad mån den nära ekonomin skulle bli sämre av att vi bytte kronan mot euron är inte lätt att bli klok på – också den nära ekonomin borde rimligtvis påverkas positivt av lägre räntor och bättre tillväxt.
Statistiska krumelurer
Nu är väl småföretagare i allmänhet kanske inte några nationalekonomiska Einstens. Och det ska vi över lag vara väldigt tacksamma för. Hade de varit det, hade vi förmodligen inte haft några småföretag alls här i landet. Då hade dessa kreativa vildhjärnor och besatta entreprenörer, dessa envisa smålänningar och sega jämtlänningar förmodligen aldrig satt igång sina bolag. Då hade de nämligen insett redan på förhand (och inte när det ändå var för sent) att det är hårt slit till generande låg timpeng och pennalistisk 3:12-reglering under stor byråkrati och administrativt krångel – och som samhälleligt tack för alltihop glädjen att bli misstänkliggjord och behandlad som brottsling in spe hos skattemyndigheten.
Om undersökningen som sådan kan man dock säga mycket. Den som hade velat hårdvinkla hade ju lika gärna kunnat påpeka att de som tror att deras företag skulle gynnas av en euro-övergång är fem gånger fler än de som skulle missgynnas. Eller något sådant.
Men låt oss inte försjunka i statistik-dribbel, utan i stället fundera över hur det kommer sig att så många tycks likgiltiga vad gäller det egna företaget och euron, och vilka slutsatser man rimligen i så fall borde dra.
Ibland har det ju hävdats att EMU inte påverkar småföretagen eftersom deras handel med utlandet ändå är så liten. För all del. Men vad beror denna lilla volym i så fall på? På att de varor som svenska småföretagare erbjuder är av så undermålig kvalitet att de möjligen duger att lura på den godtrogne grannen men inte duger på en internationell marknad?
Är den låga andelen av den samlade handeln inte snarare just ett tecken på att olika valutor faktiskt fungerar som ett effektivt hinder för handel över gränserna, för utbytet av varor och tjänster på den inre marknad som ju ska vara gemensam och gränslös?
Där skon klämmer
Mina trätobröder på nejsidan brukar raljera och säga att olika valutor inte är något problem; att småföretagare minsann grejar att hantera en miniräknare. Jodå, det gör de nog. Men det är inte där skon klämmer.
Jag har själv ett litet företag och har gjort en del affärer inte minst med Tyskland. I liten skala, och med tyska småföretagare, men till höga transaktionskostnader. Bland annat har jag haft hästar i träning och för betäckning. Tyskland har, till skillnad från Sverige, ett stort utbud av enormt skickliga beridare till överkomliga kostnader. Tyskland har också de bästa avelshingstarna i världen.
Men när seminveterinären skickar sin räkning på 45 euro, kostar det mig 130 kronor att betala den.
När hovslagaren vill ha sina 39 euro, är påslaget för att betala honom alltså nästan 33 procent.
Jag sitter även som partner i ett annat bolag, en resebyrå, som varje månad får en del provisioner. Många hotell i Sydeuropa envisas alltjämt med att skicka checkar som måste lösas in och växlas på banken. Det rör sig inte om några större summor. Men för en småföretagare är varje intäktsström värdefull. Inte sällan är kostnaden för att lösa in en viss check dock lika hög som beloppet som är noterat på den.
Egenmäktiga banker
Vän av ordning säger att det där beror främst på bankerna och deras hutlöst höga avgifter. Och det är förstås sant. Banker är ett patrask, särskilt mot småföretagare. Men det är också sant att en av anledningarna att de – liksom åtskilliga andra – kan salta räkningen med avgifter är just att vi handlar med olika valutor. Olika valutor fungerar som ett filter.
Och när ja-ekonomerna talar om fördelarna med en stor och likvid kapitalmarknad betyder det i klartext för mig och många småföretagare hårdare konkurrens även där, med tillgång till andra långivare och betalningsförmedlare än de oligopolistiska svenska storbankerna.
I ett tredje bolag skulle vi häromdagen fatta beslut om en investering. Den kommer att sträcka sig över en längre tid. Intjäningen kommer i euro. Säljaren vill ha betalt i dollar. Själva betalar vi med svenska kronor. Hur räknar man hem en sådan investering, då vi inte bara ska försöka fundera över hur dollarn och euron kan tänkas röra sig mot varandra, utan även måste ta ställning till hur kronan kan tänkas uppträda gentemot dessa två storheter – och det för en investering som ska löpa inte bara i år utan under tio år?
Jag hör dem som säger att vi kan avvakta, att vi inte behöver säga ja nu utan att vi kan komma igen senare.
Det låter. Som småföretagare har jag andra erfarenheter:
Den som väntar på något gott väntar ofta för länge.
