Benjamin Hunt
The timid corporation - why business is afraid of taking risk
Indianapolis, USA: Wiley & Sons, 2003
I dag präglas samhällsdebatten ofta av tal om finansmarknader "bortom all kontroll" eller om en "hyperkapitalism" med globala storföretag fastlåsta i en oetisk och irrationell jakt på tillväxt och vinster.
Ekonomijournalisten Benjamin Hunt (tidigare på Financial Times, The Guardian och Wall Street Journal) ger i ny bok en annan bild.
Hunt är mycket kritisk mot dagens storföretag, men från en högst oväntad ståndpunkt - dagens företag har tappat intresset för tillväxt, de är riskaversiva, de underkastar sig obefogade restriktioner och en mycket destruktiv självreglering.
Grundat på ett förvånansvärt brett källmaterial och intressanta intervjuer med ett flertal verkställande direktörer, konsulter, advokater, aktivister samt andra aktörer målar Hunt snarast upp en bild av en kapitalism som inte kan berättiga sig själv. Skandaler som Enron och WorldCom (och i Sverige Percy Barneviks pensionsavtal med ABB) har fläckat företagsamhetens rykte och när man inte anklagar företag för att ödelägga miljön eller hota allmänhetens hälsa angrips de för att de suger ut sin personal eller manipulerar sina kunder via varumärken. Att stora företag över huvud taget gör vinster framkallar stor indignation, och att företagsledare får löneförhöjningar underkastas ett intensivt moraliserande dagligdags.
Företagsamhetens kritiker borde vara nöjda, menar Hunt. Den stora förändring som skett på senare tid är att storföretagen själva verkar instämma i kritikernas teser. Storföretag vidtar ständigt defensiva mått och åtgärder för att blidka sina belackare, skriver Hunt:
I redovisningsbarhetens, ansvarets och transparensens namn, har storföretag institutionaliserat en förbryllande mängd av uppförandekoder, etiska regler, interna kontrollsystem, riskhanteringsprocedurer, styrelsereformer, nya kommittéer, nya sorters styrelsefunktioner, redovisningskrav och regler för hållbar utveckling och socialt ansvarstagande. (sidan 42)
Trots åtgärderna, har inte kritiken mot storföretagen dämpats, snarare tvärtom.
Dessa åtgärder, menar Hunt, kväver också företagens tillväxt- och innovationsförmåga.
Han undersöker den förändrade relation som många storföretag har intagit till anställda, kunder, aktieägare, externa konsulter, olika s k "intressenter" och resten av samhället i allmänhet.
Institutionaliserad misstänksamhet
Även om det är viktigt att anställda agerar efter sitt samvete och sina principer, har det enligt The Timid corporation gått för långt i dag. Den ensamme, nedtystade dissidenten har i vår föreställningsvärld fått stor betydelse som bärare av sanningen. Men detta övergår ofta i tanken att dissidenten alltid måste ha rätt. Glorifieringen av "sanningssägaren" har nu snarast skapat en kultur av institutionaliserad misstänksamhet och misstro inom företagen.
Företag är nu besatta av att relatera till och behålla sina kunder, så mycket att de t o m uppmuntrar klagomål:
Företag uppmuntrar nu aktivt kunder att klaga. Låter det vansinnigt? Inte i kundrelationsbyggandets evangelium. (sidan 152)
På ett engagerande sätt analyserar Hunt hur besattheten vid kundrelationen hindrar företagens tillväxt och håller tillbaka förnyelse. Det har blivit långt viktigare för många att behålla gamla kunder än att finna nya, och man har blivit allt mer tveksam till att introducera nya produkter och tjänster som skulle kunna förvirra kunderna och deras förväntningar, eller "kannibalisera" på företagets äldre produkter och tjänsters marknadsandelar.
Hunt kommenterar också den växande roll som konsulter för etik, miljö, minoriteter o s v har fått för storföretagen. Han menar att dessa har utnyttjat misstron mellan företag, statsmakten, NGO:s och allmänheten genom att bli "kommunikatörer för externa intressenter" och möjliggöra "dialog". Självklart finns det många storföretag som cyniskt stödjer utvecklingen ovan för att höja de allmänna affärsomkostnaderna för sina mindre konkurrenter, men många verkar nu ha antagit riskaversionens och etikgeschäftets idéer. Då tar man in en intressent i företaget som inte tycker om företagandet som idé, utan har andra lojaliteter. Annars kan man inte förklara alla dessa "etikkonsulter" som har svårt att förstå vad etik egentligen är eller "miljöexperter" som håller sig med en bild av ekologin som vetenskapen slutade använda på 60-talet.
Välorganiserade särintressen
The timid corporation är särskilt kritisk till den nya affärsprincipen att "lyssna på samhället". Detta eftersom Hunt menar att folk faktiskt ofta har fel i sina antaganden, och att den röst som verkar komma från "vanligt folk" snarast kommer från mycket välorganiserade särintressen, som använder skrämselpropaganda för att påverka allmänheten. När så sker åker snabbt både förnuft och demokrati ut genom fönstret.
Även det nu vitt spridda förvaltandet för att maximera aktieägarnas värden, med stora omorganisationer som följd, får sig en släng av sleven. Det är katastrofalt för produktiviteten, då aktieägarna är de mest passiva intressenterna (med undantag för konsumenterna) som finns i hela den kapitalistiska processen. Snarast har aktieägarna tappat förståelsen för att investeringar i aktier är riskabla och långsiktiga investeringar, och att det inte finns några garantier för ständig framgång, vilket har resulterat i en mängd stämningar företagen som inte levt upp till förväntningarna.
Något av det bästa i boken är just avsnitten som behandlar hur definitionerna på innovation och entreprenörskap har förändrats, så att det i företagsmiljön nu finns en ny ovilja att ta risker och definiera höga standarder. Företag har i dag bara ett urvattnat och vagt koncept om vad innovation egentligen innebär med följden att underlägsna och snarast triviala former av innovation godtas.
Ett exempel är Internet, enligt Hunt:
Om företag är innovativa, kommer de att finna sätt att använda Internet på ett innovativt sätt. Men om de försöker att undvika risker, kommer de att finna på sätt att använda Internet för det syftet istället. (sidan 180)
Slutligen anser författaren att konsekvenserna av riskaversion och acceptans av dåliga företagsvärden kommer att utmynna i att det att bli omöjligt att göra affärer. I stället efterlyser han en ny anda av ändamålsenligt experimenterande, för att också kunna utnyttja de möjligheter som inte är omedelbart synliga.
Förändrat affärsklimat
Hunt gör ett gott arbete när han plockar isär många av de antaganden som präglar dagens affärsklimat. Bredden på hans referenser och bokens noggranna historiska bakgrund förklarar på ett bra sätt hur affärsklimatet har förändrats jämfört med tidigare, och han illustrerar detta med många praktiska exempel från företagsvärlden. Bokens problem är dock att många av insikterna kan kännas ihoplappade, då det förenande temat, samhällets irrationella inställning till risker, upprepas med jämna mellanrum, i stället för att växa fram ur Hunts resonemang. Själv skulle jag också ha önskat se en djupare undersökning från Hunts sida om vilka värden och idéer som driver många av "intressenterna".
Kanske kommer inte riskaversionen att gå så långt att den orsakar en paralysering av den fria konkurrensen. Men så länge som många företag agerar som om ett Damoklessvärd ständigt hängde över deras huvuden kommer denna fara att finnas. Boken är en viktig varningssignal.
