När SCB förra veckan påstod att Sverige ligger i topp i ett nytt "internationellt välfärdsindex" fick det stor spridning i medierna. Inte utan viss förnöjsamhet noterades att USA kom först på 27:e plats. Men det är inte svårt att ifrågasätta de bedömningar och kriterier som ligger till grund för detta index. Exempelvis ger etnisk homogenitet positivt utslag, liksom hög andel pensionärer. Rättighetslagar på papper ger större utslag än de inkomster medborgarna faktiskt har att röra sig med.
I en debattartikel i Dagens Nyheter (7 oktober) sammanfattar Joachim Vogel, vid SCB och Umeå Universitet samt Richard J Estes, vid University of Pennsylvania, en studie som beskriver välbefinnandet i Sverige i förhållande till omvärlden. Estes har utifrån 40 sociala indikatorer inom 10 områden bedömt Sverige och huvuddelen av världens länder - bland annat studeras hälsa, utbildning och den ekonomiska situationen - och kommit fram till att Sverige ligger etta i världen.
Utgångspunkten för studien är att BNP (bruttonationalprodukten) inte är ett bra mått på ett lands välstånd eftersom det inte visar andra faktorer som jämlikhet, jämställdhet och hur det står till med de mänskliga rättigheterna. I stället har Richard Estes utarbetat ett index (WISP) som tar med dessa faktorer och som sägs vara ett bättre mått än BNP. Att BNP inte ger en rättvis bild av ett lands situation torde vara ställt bortom allt rimligt tvivel, men det innebär inte med automatik att WISP är bättre, eller ens bra.
Hur länge lagarna funnits avgör
En av de indikatorer som ingår i Estes index är välfärdssatsning (welfare effort). Man skulle kunna tro att det exempelvis mäter hur stor andel av BNP som går till sjukvård, skola etc. Men det gör det inte; i stället är det ett mått på hur länge landet har haft lagar som säger att man har rätt till pension, a-kassa, barnbidrag och liknande. Man ifrågasätter alltså inte om lagarna fungerar och det tas heller inte hänsyn till om de behövs. Det viktiga är, enligt Estes, hur länge de har funnits. Ju längre, desto bättre.
En sådan indikator som är helt frikopplad från det egentliga utfallet mäter på intet sätt välbefinnandet utan möjligtvis endast vilka förutfattade meningar mannen som ligger bakom WISP har. Lagar som säger att staten garanterar visst skydd är enligt Estes per definition bättre än avsaknaden av sådana lagar, oavsett vilka svårigheter som de leder till.
I studien nämner Estes, bland de utmaningar som Europa står inför, låg fertilitet i kombination med ökat åldrande och den ökade invandringen från norra Afrika och östra Europa. Rimligtvis borde dessa utmaningar få genomslag i bedömningen av de olika länderna, men det sker endast delvis. Länder med relativt hög etnisk, kulturell och religiös homogenitet belönas för det. Med andra ord, Sverige ska ta in så få invandrare som möjligt från Östeuropa, Nordafrika och övriga delen av världen för att kunna öka välbefinnandet ytterligare.
Inkonsekvent om fertilitet
Också när det gäller fertilitet och det ökade åldrandet så är bedömningen inkonsekvent, ju högre andel av befolkningen som är över 64 i relation till arbetskraften desto bättre, och låg befolkningsökning premieras också. I Sverige har vi nettoinvandring och låg dödlighet men ändå minskade befolkningen under den period som studien täcker. Det kan endast innebära att låg fertilitet, trots att det alltså var en utmaning, i slutänden är positivt.
Men sanningen är att Estes ursprungliga bedömning var riktig, låg fertilitet i kombination med ökat åldrande är en utmaning för Sveriges del. Dessutom en stor sådan. Anledningen är att Sverige - tack vare det pensionssystem som vi har, där pensionerna betalas av dem i de efterkommande generationerna som arbetar och betalar skatt - behöver en stadig ökning av arbetskraften i framtiden eftersom antalet pensionärer ökar.
Det skulle alltså innebära att den låga fertiliteten inte på något vis är positiv för Sveriges del och att vi också kommer att behöva en ökad invandring för att se till så att arbetskraften ökar i andel eftersom vi inte kan förlita oss på att fertiliteten ökar tillräckligt mycket i framtiden. Eftersom de länder som har liknande etnisk, kulturell och religiös bakgrund som Sverige i mångt och mycket har samma problem med pensionssystemet kommer det alltså inte att hjälpa med invandring endast från likartade länder. I stället kommer det att krävas invandring från andra områden - vilket enligt Estes alltså är negativt för välbefinnandet.
Sett i ett sådant perspektiv kan man ifrågasätta om de lagar som - möjligtvis i teorin men knappast i praktiken - garanterar befolkningen ett visst skydd verkligen är så bra. De krav som ställs för att Sveriges välfärdspolitik ska fungera verkar vara ouppnåeliga, och man borde på allvar tänka över om det inte är dags att lägga om kursen.
Varning för dubbelräkning
De tveksamheter i kriterier och bedömningar som nämnts får konsekvenser även för jämförelser mellan olika länder. Om vi gör den jämförelsen mellan Sverige och USA som Vogel och Estes gjort, märker vi att de största skillnaderna mellan länderna finns på områdena welfare effort, cultural diversity, woman status och demography. Som nämnts tidigare tycks indikatorn welfare effort vara irrelevant på det sätt som den används i studien. Dessutom är frågan om Estes inte gör sig skyldig till dubbelräkning, eftersom de lagar som premieras får genomslag även på andra områden, inte minst när det gäller den ekonomiska delen av indexet. Lagarnas syfte är att omfördela pengar från rika till fattiga vilket får omedelbar effekt på gini-koefficienten som mäter ojämlikhet.
Cultural diversity och demography är två särskilt intressanta områden. USA:s demografi tycks, utifrån de problem som jag nämnt tidigare, se bättre ut än Sveriges - USA har lägre andel pensionärer och högre befolkningstillväxt - men trots det får Sverige högre betyg än USA. Enligt en nyligen publicerad analys av Cato Institute kommer andelen över 65 i USA att öka med 116 procent fram till år 2040 samtidigt som arbetskraften endast ökar med 22 procent. En liknande studie som SCB gjort för Sveriges del visar att den äldre delen av befolkningen ökar med 58 procent under samma tidsperiod medan arbetskraften endast ökar med 6 procent.
Bättre utgångsläge slår negativt i index
Sverige och USA står inför likartade problem men USA har ett bättre utgångsläge, vilket alltså inte syns i Estes bedömning. Eftersom studien inte premierar ökad invandring får man förmoda att Estes tänker sig andra lösningar på problemet, antagligen i form av ökade skatter och andra ingripanden från statens sida. Att det skulle vara en särskilt långsiktig lösning är dock tveksamt, inte minst i Sverige eftersom vi redan i dagsläget har världens högsta skattetryck.
Det största problemet med WISP är att Estes tycks utgå från u-ländernas förutsättningar. För de fattiga länderna är kraftig befolkningsökning inte bra. Så länge de inte har de institutioner som krävs för att effektivt skapa resurser kommer det att leda till ökade svårigheter. Samtidigt är ökat åldrande positivt eftersom det indikerar ökat välstånd. Men det var ju just det, låg fertilitet i kombination med ökat åldrande som var en utmaning för Sverige och övriga Europa.
Med andra ord, det som är bra för ett u-land kan vara dåligt för avancerade välfärdsstater som t ex Sverige och USA. På samma sätt är det med cultural diversity, Estes menar att den politiska stabiliteten ökar ju mer homogent ett land är - vilket går att ifrågasätta. Somalia är ett bra exempel på ett instabilt land med hög homogenitet - men just ökad heterogenitet kan vara en indikation på att en välfärdsstat försöker ta itu med de utmaningar som den ställs inför.
Föga övertygande
Richard Estes och Joachim Vogel menar att WISP är ett bättre mått på välbefinnande än BNP. Ser man till hur Estes index är utformat och de bedömningar som görs blir man inte övertygad om att så skulle vara fallet. Det går också ifrågasätta om WISP, i likhet med BNP, är ett mått på välbefinnande över huvud taget, eftersom de endast tar hänsyn till objektiva indikatorer. Välbefinnande å sin sida har också en subjektiv komponent, något som WISP inte tar hänsyn till alls. Även det är en anledning till varför jämförelser länder emellan grundade på Estes kriterier inte ger en bra bild av verkligheten. Är det någon som på allvar skulle hävda att befolkningen i Bulgarien har det bättre än befolkningen i USA? Vi kanske skulle ta och fråga bulgarerna själva om den saken.
Länkar:
