Efter mordet på Anna Lindh har diskussionen i hög grad kommit att cirkla kring frågor om identifiering med DNA-baserade metoder. Det är en effektiv och lättsåld idé, men den kan på sikt allvarligt kränka vår personliga integritet.
Det blir allt vanligare att använda DNA-tester i brottsutredningar. Bland fördelarna med denna nya teknik finns att den är exakt, relativt enkel och att det är svårt för brottslingen att undvika att lämna DNA-spår efter sig. Det är sannolikt inte en överdrift att säga att DNA-tester bidragit både till större effektivitet och ökat antal uppklarade brott.
I ljuset av detta har nu röster höjts för upprättandet av en nationell DNA-databas, där alla medborgare i ett land skall finnas registrerade. Registrering kan ske vid födseln, och därefter kommer registret att kunna användas för identifiering av vem som helst. Dagens DNA-register omfattar något tusental registrerade, men i dessa nya register är tanken att man skall kunna registrera hela länders befolkningar.
Lättsåld idé...
I Danmark har Pia Kjaersgaard föreslagit att man skall starta ett register av det här slaget, och även i Storbritannien har diskussioner om ett register förts. Rapport visade förra månaden (20 september) ett inslag där ett stort antal danskar applåderade tanken på ett sådant register. Här hemma har justitieministern uttalat sig till stöd för en utökning av registreringen av DNA-avtryck.
Idén är tankeväckande - och anmärkningsvärt lättsåld.
Förespråkarna menar att vetskapen om att ens DNA-data finns registrerade kommer att ha en starkt förebyggande effekt. Den som överväger att begå ett brott måste ta med i beräkningen att sannolikheten är hög att han kan identifieras inom mycket kort tid. Där många i dag kallt kan räkna med att komma undan, trots att de lämnar DNA-bevis på brottsplatsen, skulle ingen kunna undkomma om ett register av den föreslagna sorten fanns.
Dessutom skulle ett större antal fall än i dag kunna klaras upp. Den som ändå begår brott skulle snabbt kunna identifieras och gripas med hjälp av ett nationellt DNA-register. Den brottslighet som återstår efter det att de förebyggande effekterna tillgodoräknats blir alltså mer lätthanterlig. (Visst går det att tänka sig att brottslingar börjar motarbeta systemet genom att medvetet beströ sig med allt slags DNA från olika personer, men det kräver trots allt viss förslagenhet.)
Registreringen är vare sig kränkande eller diskriminerande, om vi antar att alla registreras. Faktum är att det går att argumentera för att det vore mer demokratiskt att registrera alla, än att som i dag registrera endast ett litet fåtal fällda brottslingar. Kanske skulle någon till och med säga att dagens register har en diskriminerande effekt, eftersom kända brottslingar som begår nya brott löper en större risk att infångas om de finns registrerade - de får en nackdel gentemot de brottslingar som ännu inte finns registrerade. Förekomsten av deras DNA på en brottsplats skulle läsas som ett mycket starkt indicium på att de är skyldiga till det brott som begåtts och därmed motverka deras rätt att bli behandlade som alla andra misstänkta i brottsutredningar.
Registret skulle också kunna användas vid olyckor av olika slag där identifiering av offren är viktig. Genom ett snabbt DNA-test skulle skadade vid en olycksplats snabbt kunna identifieras och viktiga medicinska data om dem skulle kunna tas fram på mycket kort tid. Här skulle risker med allergier - som blir allt vanligare - blodtyper och andra data säkerligen kunna rädda liv.
...men farlig
Alla de skäl som anförs ovan är goda, och de effekter som ett register av den här typen skulle kunna få skulle säkerligen kunna upplevas som mycket positiva av medborgarna.
Men samtidigt är tanken på att DNA-registrera alla en fruktansvärd idé. Skälet till denna avvisande hållning är huvudsakligen att skapandet av ett nationellt DNA-register skulle samla oproportionerligt mycket makt hos staten.
I det aktuella fallet rör det sig om en mycket speciell makt, makten att identifiera. Makten att identifiera har studerats endast bristfälligt i den rättsfilosofiska litteraturen, och när den diskuterats har den framför allt lyfts fram som ett element i debatten om den personliga integriteten. Makten att identifiera är en av de absoluta förutsättningarna för statens tvångsmakt.
När Hayek diskuterar tvång i Frihetens grundvalar, skriver han just att "eftersom den moderna människan blivit litet okänslig på denna punkt" bör det kanske "nämnas att under tider av frihet har man i erkännandet av en skyddad individuell sfär normalt inbegripit rätten till avskildhet och integritet" (Hayek 1999, sid 170) .
Inrättandet av en nationell DNA-databas innebär att man sanktionerar en statlig makt att upplösa den skyddade individuella sfär som Hayek här försvarar. Med alla medborgares DNA-identitet säkrad kan staten när som helst välja att upplösa individens identitet.
I förbigående kan det för övrigt noteras att den generellt positiva inställningen till förslaget om DNA-registrering (i Rapportinslaget var till exempel ingen av de intervjuade danskarna direkt emot förslaget) är ett utmärkt exempel på den moderna människans okunskap om den personliga integritetens betydelse.
Upprättandet av ett DNA-register är alltså en betydande överföring av makt från individen till staten. Den enskildes makt att förbli anonym överlämnas till staten som förvandlar den till makten att identifiera medborgaren. Det rör sig om en enkelriktad överföring - medborgaren kan inte, när han eller hon en gång registrerats, ta tillbaka makten över sin identitet.
I ett perspektiv skulle vi kunna beskriva det föreslagna registret som en expropriationshandling, där individens äganderätt till sina egna identifikationsdata upplöses och övertas av staten. Ett förstatligande av den privata identiteten.
Identifiering är makt. I Vernor Vinges novell True names skildras en framtidsbild i vilken människor interagerar i virtuella världar under antagna namn och pseudonymer. I denna värld är det som människorna fruktar mest av allt att någon skall kunna ta reda på deras "sanna namn", deras verkliga identitet bakom skärmpseudonymen. Den som gör det kan sedan lätt avtäcka alla hemligheter som en person har, och därmed utöva ett betydande tvång mot den identifierade.
Negativa effekter
Det kanske mest "sanna namn" som vi har är vår biologiska identitet. Om vi upprättar nationella DNA-register överlämnar vi våra sanna namn till staten, utan att ha något instrument att ta tillbaka dem.
En sådan maktöverföring har ett antal negativa effekter.
För det första innebär denna maktöverföring att vi aldrig kan vara säkra på att få förbli anonyma. Statens utfästelser om att endast använda registret i händelse av brott är till intet förpliktigande och kan ändras när som helst. När registret väl finns kan vi inte göra något för att ta tillbaka den överförda makten. I dag kan medborgare ändra namn, flytta från landet och försvinna. Dagens system har överlåtit stor identifikationsmakt till staten i och med personnumren och alla de andra databaser som den genomsnittlige svensken finns registrerad i, men det är fortfarande möjligt att försvinna helt och hållet utan att staten kan identifiera den som väljer att försvinna. Vi kan ändra våra namn - men hur ändrar vi vårt DNA?
För det andra skapar maktöverföringen en stor sårbarhet. Registret - om det inrättades - skulle ha ett stort potentiellt värde för allt från främmande makt som vill kunna kontrollera svenska medborgare, till stora företag eller organisationer som vill kunna kartlägga, identifiera eller följa en person. Själva förekomsten av ett register av det här slaget skulle garantera att det hackades och att data läckte ur det. Systemet skulle kunna leda till en försvagning av rättssäkerheten i och med att DNA anses ha så stort bevisvärde. Inte många skulle inse att bevisvärdet endast är så starkt som skyddet för databasen, eftersom en ändring i databasen vore allt som krävdes för att felaktigt identifiera någon som brottsling. Det finns inget statligt register som inte har missbrukats - antalet olagliga sökningar i register som hanteras av polis och i vården är stort.
För det tredje skulle denna maktöverföring kunna innebära en anmärkningsvärd försvagning av individens ansvar. Benägenheten att ingripa vid våldsdåd skulle mycket väl kunna minska, eftersom de flesta skulle tro att gärningsmannen i alla fall skulle kunna spåras och gripas efter dådet. Det individuella ansvaret för identifiering och förhindrandet av brott skulle minska, eftersom staten fått mycket bättre verktyg. Många skulle kunna intala sig att värdet av att ingripa faktiskt minskat, eftersom polisens chanser att gripa gärningsmannen ökat. Kanske skulle ingripandena begränsas till fall där brottsoffret ser ut att vara i dödlig fara, eftersom det annars inte skulle vara värt att riskera det egna skinnet för att endast gripa gärningsmannen några timmar tidigare än vad polisen skulle kunna göra.
När det gäller allmänhetens inställning till brott bör också nämnas att det finns en inte obetydlig risk att ett nationellt DNA-register skulle öka främlingsfientligheten. De enda brottslingar som skulle kunna klara sig undan skulle ju vara de som inte fanns registrerade. Ofta skulle det röra sig om utländska medborgare och det är inte omöjligt att allmänheten skulle dra slutsatsen att endast dessa utländska medborgare kan begå brott i landet ostraffat. En ökad rädsla för främlingar och möjligen också en brottsstatistik där de olösta fallen nästan bara involverade människor med främmande utseende skulle skapa en märklig, och rationell, rädsla för främlingar.
"Rent mjöl i påsen"
Det finns förstås motargument mot de invändningar som rests ovan. De två kanske mest intressanta försvaren för ett DNA-register skulle kunna kallas transparensförsvaret och "rent mjöl i påsen"- försvaret. Det är också intressant att diskutera ett DNA-register i ekonomiskt perspektiv.
Det är fullt möjligt att hävda att utvecklingen går mot ökad transparens, och att det är meningslöst att försöka kämpa emot. I stället för att förhindra att DNA-register upprättas bör den gode liberalen arbeta för att de regler som sätts upp för hanteringen av DNA-data utformas på ett så liberalt sätt som möjligt.
Det här försvaret - som i grund och botten bygger på det resonemang som fysikerna, samhällsdebattören och science fiction författaren David Brin för fram i The transparent society - bygger på tanken att det finns en oundviklig socioteknisk utveckling mot den personliga integritetens upplösning. Det återstår att bevisa. Jag anser för min del att den personliga integriteten kommer att överleva i olika former, och att det fortfarande är rationellt att bekämpa dess upplösning.
Skulle det visa sig att det är fel är transparensförsvaret det riktiga. Då borde vi fråga oss hur vi kan upprätta lagstiftning som minimerar riskerna för de negativa effekter som diskuterats ovan.
Det är alltid överraskande många som, när de tillfrågas om omfattande ingrepp i den personliga integriteten, faller till föga för svaret "jag har inget att dölja". Det är intressant att frågor om personlig integritet så ofta tycks förvandlas till frågor om personlig moral. Givetvis är dessa frågor nära kopplade till varandra, den personliga integriteten skyddar till exempel avvikelser i den personliga moralen på olika sätt, men det rör sig ytterst om två olika saker.
Den personliga integriteten är inte något som endast den som sysslar med skumraskaffärer behöver. I stället för att se den privata sfären som något hemligt, borde vi se den som något fredat. Det är en sfär inom vilken vi kan testa oss fram, pröva attityder, beteenden och åsikter utan att de omedelbart måste trumpetas ut för världen. Den personliga integriteten ger oss ett förändringsutrymme där vi kan växa som människor.
Vi behöver inte ha något att dölja för att freda vår privata sfär, vi behöver endast ha viljan att utvecklas och förändras. Den som deklarerar att han eller hon inte har något att dölja missförstår integritetens sociala funktion.
Ett ekonomiskt försvar?
I ekonomiskt perspektiv är det möjligt att påstå att upprättandet av ett DNA-register skulle vara det enda rationella valet. Å ena sidan går det att argumentera för att utredningskostnader och sannolikt också brottsofferkostnader skulle minska. De förra skulle minska eftersom det skulle bli enklare att identifiera brottslingen, de senare skulle minska till följd av en sannolik minskning i antalet begångna brott. Kostnaden för ett register skulle initialt vara högt, men det skulle motiveras av dels kostnadssänkningar som de ovannämnda, dels av värdeladdade skäl som säkerhet och trygghet.
Men ett DNA-register skulle skapa andra typer av kostnader. Den som tror att det finns ett samband mellan ett samhälles frihetsnivå och dess tillväxt skulle kunna argumentera för att en åtgärd av detta slag, som realiserar storebrorsmardrömmen, lätt skulle kunna inverka dämpande på nationens ekonomi. Utländska företag skulle kanske också välja att etablera sig i ett land som inte har regler som kräver DNA-registrering av alla medarbetare. Det är fullt möjligt att dessa företag skulle ha svårt att rekrytera anställda från länder utan register som inte vill arbeta i något som kan upplevas som en storebrorsstat.
Avslutningsvis
Ett nationellt DNA-register är en dålig idé, i Danmark såväl som i Sverige. Av de skäl som framlagts här tror jag att ett sådant register skulle innebära en väsentlig försvagning av de liberala värden som ligger till grund för det stora samhället.
Samtidigt som jag respekterar och kan förstå behovet av säkerhet, tror jag att vi ofta väljer att förhandla bort stora delar av vår frihet för att uppnå endast marginella förbättringar av säkerheten. Växelkursen mellan frihet och säkerhet är allt annat än uppmuntrande.
Låt oss värna våra sanna namn.
Länkar:
