USA:s konservative president är en lite oväntad kelgris bland svenska liberaler. De som borde kritisera honom hårdast för Guantanamofångarna, federala livsstilsnormer, protektionism och galopperande utgiftsökningar är förvånansvärt tysta. Att kritisera Bushs snedsteg är inte anti-amerikanskt. Tvärtom.
I samband med presidentvalet hösten 2000 tryckte moderata ungdomsförbundet upp t-tröjor med budskapet "Jag 
Bush". Lunds borgerliga, och vanligtvis mycket liberala, studentförening Ateneum har startat en insamling till Bushs återvalskampanj. Jag förstår inte hur det har blivit så. Visserligen är höger-vänsterskalan i sig ett analytiskt elände med suddiga begrepp, men att kalla sig höger och dra på sig kritik från vänstern borde inte vara ett frikort för kritik från liberaler.
Faktum är att Bush på en lång rad områden rullat fram statens positioner på den enskildes bekostnad. Det gäller inte minst åtgärder som motiveras med kriget mot terrorism.
Det mest uppenbara exemplet är behandlingen av krigsfångarna på Guantanamobasen på Kuba. Genom att placera fångarna på en militärbas på Kuba utnyttjar juristerna i administrationen ett kryphål i lagen. Fångarna befinner sig utom räckhåll för lagen och har i praktiken inga rättigheter alls. De omfattas inte av Genèvekonventionen, de kan hållas på obestämd tid utan rättegång och t o m utan tillgång till advokat. Även om fallen skulle prövas rättsligt någon gång i framtiden, så är det inte av vanliga domstolar utan av särskilda militärkommissioner utsedda av Pentagon. Kommissionerna är inte utsatta för någon insyn och kan döma de anklagade till döden utan möjlighet till överklagande. Dessutom kan försvarsministern vid vilken tidpunkt som helst ändra de regler som styr militärkommissionen.
Rättstaten, den institution som instiftats för att begränsa statens makt över medborgarna och skydda oskyldiga från att hållas inspärrade, måste ha begravts i ruinerna efter World Trade Center, för efter den 11 september 2001 har den inte synts till. Den liberala tidskriften The Economist jämförde i somras den planerade militärkommissionen med bland annat terroristrättegångar i Nordirland och de sydafrikanska domstolarna under apartheidsystemet. Militärkommissionen förlorade på nästan varje punkt.
Fundamentalisten
Den pånyttfödde evangelisten Bush konstaterar ofta att han, om det gick att formulera en lag som skulle få människor att älska sin nästa, med glädje skulle skriva under den. Det hävdar David Frum, f d talskrivare åt president Bush och författare till The right man : the surprise presidency of George W Bush (Random House 2003) Frum fortsätter: "Detta var, när man tänker efter, en udda sak att säga för en republikansk president. Om kongressen hade skickat en sådan lag till Ronald Reagan så hade han lagt in sitt veto eftersom lagen skulle inskränka den personliga friheten och bryta mot konstitutionen. Men Bush kom ifrån, och talade för, en kultur som stod långt ifrån den individualistiske Ronald Reagans - den moderna evangeliska kulturen."
Än så länge verkar han inte ha funnit en sådan formulering, tack och lov. Däremot bekämpar han och det republikanska partiet samhällets allt mer toleranta hållning till homosexualitet. I somras blev frågan politiskt brännhet. I juni förklarade Högsta domstolen att delstaten Texas förbud mot sex mellan två samtyckande vuxna av samma kön stod i strid med konstitutionen. Strax dessförinnan väckte Marilyn Musgrave (R-Colorado) ett förslag i Representanthuset att i ett konstitutionellt tillägg definiera äktenskap som ett förbund mellan man och kvinna.
Tillägg till konstitutionen, s k amendments, är ingenting man skämtar bort. Under de 214 år som gått sedan konstitutionen trädde i kraft har 27 tillägg gjorts. De första tio, från 1791, är de mest berömda och utgör den s k Bill of Rights. Där definieras ett antal viktiga individuella rättigheter, som rätten till en snabb och opartisk rättegång. Efter Bill of Rights har ytterligare 17 tillägg gjorts, bland annat om lika rösträtt oberoende av kön. Att lägga till ett tjugoåttonde amendment som definierar äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna är förstås en absurd tanke - en feg eftergift åt religiösa fundamentalister eller produkten av att ha en av dem i Vita huset.
Presidenten har ännu inte givit offentligt stöd till lagförslaget (David Frum beskriver hans inställning till hela diskussionen om homosexuellas rättigheter med orden "Do not touch them!"). Däremot har han sagt att äktenskapet som heligt förbund mellan man och kvinna bör stadfästas på något sätt, och i början av oktober proklamerade han "Marriage protection week". Ingen bedömare verkar tro att han kommer att sänka konstitutionsförslaget, om det landar på hans bord.
Big-government conservatism
Det är knappast Guantanamofångarna eller presidentens religiösa konservatism som fått muf att klä sig i "Jag Bush"-tröjor. I stället är det den ekonomiska politiken, där man lätt får uppfattningen att Bush är ekonomiskt nyliberal och försöker riva världens handelshinder. Inte heller det är sant.
För det första är Bush protektionist. Han har upphävt en del av Clintons strävanden för frihandel, bland annat på jordbruksområdet. Där hade Clintonadministrationen lyckats skära ned rejält på subventionerna och försökt förmå WTO att öppna världens jordbruksmarknad, med den uttalade ambitionen att få bort alla subventioner och skapa en jordbruksproduktion som kan konkurrera på en fri världsmarknad. Det stoppade emellertid Bush förra året, då han lade fram ett lagförlag som ökade subventionerna med över 80 procent och återinförde subventioner på en rad områden som redan hade avreglerats.
Samma sak på stålområdet. Våren 2002 lade han fram förslag på trettioprocentiga strafftullar på stålimport. I valet mellan marginalväljare i Pennsylvania och ekonomiskt förnuftig avreglering så valde Bush att köpa röster. Tullpaketet var det enskilt största protektionistiska beslutet i USA på 20 år. "Det är viktigt att komma ihåg att den här ståltullsplanen ligger långt utanför normalt dålig ekonomisk politik; den är så tokig att den får andra typer av värdeförstörande ingripanden att kännas otillräckliga", kommenterade The Economist.
Men skatterna då? I maj i år drev han ju igenom skattesänkningar på 350 miljarder dollar (ungefär hälften av sitt ursprungliga förslag) - är inte det toppen? Att sänka skatterna är ärligt talat ingen match i jämförelse med att minska utgifterna lika mycket. Det har Bush över huvud taget inte försökt. I stället har han ökat anslagen till nästan alla departement, i flera fall med över femtio procent. Arbetsmarknadsdepartementets utgifter, till exempel, har ökat med 56 procent.
Även om man bortser från de ökade militärutgifterna till följd av 9/11 och terrorkriget så har Bush ökat den federala budgeten mer än Clinton, mer än Bush d ä och mer än Reagan. Inte sedan Jimmy Carters dagar har den federala statens utgifter vuxit så snabbt. (Under Clinton ökade de federala utgifterna f ö långsammare än under någon annan president sedan Eisenhower.) I en artikel med rubriken "Red George" konstaterade The Economist i somras att den federala budgeten ökat med 13,5 procent under Bushs tid vid makten. "Han regerar som en fransman", kommenterar tidskriften. Och det är oklart varför det är värdefullt att skjuta kostnaderna framför sig genom att skapa stora underskott som så småningom måste betalas - av högre skatter.
Republikanerna svarar gärna med att jämföra med Reagan och dennes satsningar på försvaret. Men jämförelsen skjuter bara Bush ännu längre in i skamvrån. För det första står kriget mot terrorism bara för ungefär hälften av de ökade utgifterna. Då är inte den aktuella läkemedelsreformen inräknad, en reform som beräknas kosta ytterligare 400 miljarder dollar. Dessutom finansierade Reagan sina militärsatsningar till stor del med skarpa nedskärningar i den icke-militära delen av den federala budgeten. Under sina första tre år vid makten lade han in sitt veto mot 22 lagförslag som skulle öka budgeten. Bush har inte lagt in sitt veto mot ett enda.
Tyvärr gör detta inte Bush unik i jämförelse med andra republikaner. Harvardprofessorn Jeffrey Frankel konstaterade förra året: "The pattern is so well established that the generalisation can no longer be denied: The Republicans have become the party of fiscal irresponsibility, trade restriction, big government and bad microeconomics. Surprisingly, Democrat presidents have, relatively speaking, become the proponents of fiscal responsibility, free trade, competitive markets and neoclassical microeconomics."
Bush och alternativen
Är det så att liberaler stöder Bush i brist på bättre alternativ? Det vore förstås betydligt rimligare än att faktiskt stödja hans statsmoralism. Även den mest principfaste kan hålla för näsan och rösta för den kandidat som kan förväntas göra minst skada, även om det nog är svårt att uppbåda den entusiasm som krävs för att gå klädd i en "Jag Bush"-tröja, när man samtidigt håller för näsan.
Men det är långt ifrån säkert att Bush är det minst dåliga alternativet. Kombinationen mellan statlig livsstilskontroll, protektionism och skenande budgetexpansion är lättslagen.
William Niskanen på den nyliberala tankesmedjan Cato Institute har dessutom visat att den federala staten tenderar att växa långsammare under perioder då kongressen domineras av det parti som inte också innehar presidentposten. När samma parti håller både presidentposten och kongressen så är det för lätt att driva igenom kostsam lagstiftning. Bushs förslag om att satsa 400 miljarder dollar på en läkemedelsreform kommer förmodligen inte att stöta på några problem i kongressen.
Om Howard Dean eller Wesley Clark vann nästa års val och fick ärva den republikanska kongressen skulle ett sådant förslag vara omöjligt att trumma igenom, och det gäller också ett förslag till socialiserad sjukvård. Presidenten och kongressen skulle tvingas att kompromissa, inte hetsa varandra till allt snabbare utgiftsökningar.
Liberalen Julian Sanchez konstaterade därför nyligen i tidskriften Reason Magazine att Dean förmodligen var ett bättre alternativ än Bush. Dean är dessutom avsevärt mer liberal när det gäller livsstilsfrågor.
Saken förtjänar att diskuteras. Om argumentet för att svälja republikanernas statsmoralism är att de åtminstone vill minska statens utgifter, så är det rätt viktigt att de verkligen gör det när de har chansen. Nu har det visat sig att ambitionerna bara är munväder. Kanske är det då dags att i stället utnyttja maktdelningen mellan president och kongress för att försöka bromsa statens expansion.
Länkar:
