Den liberala scenen i svensk debatt Senast uppdaterad: 2005-12-22
 


 

Bästa läsare av Smedjan!

Under hela sin historia har Timbro engagerat sig för en mer idébaserad informationsspridning. En av mina företrädare startade Marknadsekonomisk Tidskrift, en annan tog steget ut i cyberrymden. Smedjan.com blev den första samhällsorienterade tidskriften på nätet.

Nu satsar vi på nya projekt och det innebär att andra måste lämna scenen. Ett av dem är Smedjan som läggs ner från och med årsskiftet 2005/2006.

Många goda redaktörer och skribenter har genom åren fyllt ”skärmarna” hos en växande skara läsare av Smedjan. Till alla er - och naturligtvis till den senaste redaktionen bestående av Carl Rudbeck och Kristian Karlsson som gjort ett synnerligen gott jobb - ett stort och hjärtligt tack!

December 2005
Cecilia Stegö Chilò
VD Stiftelsen Fritt Näringsliv
och Timbro jan 2005–okt 2006


Idéromanen alla pratar om ...
      
smedjan.com2003-11-13:Varför är hyreskontrakt så attraktiva?
Kolumn 2003-11-13
Varför är hyreskontrakt så attraktiva?

I drevet efter Skandia-affären har medierna än en gång fullständigt tappat fattningen och lyckats göra bisak till huvudsak i jakten på potentiella fifflare och girigbukar. Det finns ingen anledning att försvara Pettersson och hans välgödda kompisar i Skandias ledning; de får nog vad de förtjänar.

Men klappjakten har förlorat alla proportioner i sin bisarra fokusering på lägenhetsaffärerna, i artiklarna om vem som har fått kontrakt och var. Bland de pinsammare är förlöpningarna i den normalt så prudentliga Affärsvärlden (nr 44/03) där till och med innehavet av en bostadsfastighet blir suspekt och vittnar om ogärningar och mörkerdåd.

Under rubriken "Brauns hemlighet" avslöjas att Skandias ordförande har ett "okänt fastighetsimperium i Stockholm". Imperiet visar sig bestå av fyra bostadsfastigheter på "prestigeadresser i Stockholms innerstad".

Tänka sig.

Affärsvärlden konstaterar visserligen att fastigheterna tillförts boet genom hustrun, som ärvt dem. Men i alla fall. Ty här klämmer Affärsvärldens hårtslående reportrar till: "Vilka som tilldelats hyreskontrakt i dessa fastigheter och hur är bara en av de många nya frågor som nu kan komma att ställas till Bengt Braun".

Verkligen? Och varför i all världen skulle någon vara så pinsamt pundig att han eller hon gjorde det? Vem har att göra med till vilka hyresgäster en privat hyresvärd hyr ut de lägenheter som finns i det hus som han själv äger?

Att ett livbolag äger bostadsfastigheter är inte särskilt konstigt. Pensionssparande är långsiktigt. För ett livbolag gäller det att säkra långsiktiga värden. Fastigheter är alldeles utmärkta tillgångar för sådana ändamål.

Att ett livbolag föredrar att fördela lägenheter i dessa fastigheter till personer de känner - det vill säga till en närmare krets av anställda och andra - än till främlingar är heller inte särskilt märkligt. Avkastningen på fastigheterna är genom hyresregleringen och bruksvärdessystemet på förhand bestämd. För att trygga intäktsflödena hyr man hellre ut till någon vars handel och vandel man känner än till "mannen på gatan".

Enda godtagbara alternativet - om man skulle lyssna till indignationen i artiklarna - skulle uppenbarligen vara att lotta ut lägenheterna. Det skulle möjligtvis - enligt det bisarra normsystem som har blivit så svenskt - upplevas som mer rättvist. Men från ett förvaltarperspektiv vore det sannerligen att förfara oansvarigt med pensionsspararnas medel...

Att ett livbolag som vill vikta om i sin tillgångsportfölj hellre säljer till en nybildad bostadsrättsförening än till ett annat fastighetsbolag är också ganska lätt att förklara. Hyrorna är reglerade i bruksvärdessystemet - detta bisarra politiskt bestämda system som innebär att flådiga innerstadsvåningar i Stockholm city blir extremt billiga medan sunkiga förortslägenheter får hyror som antagligen ligger långt över vad som hade varit fallet om prissättningen styrts efter utbud och efterfrågan. Det innebär att även fastighetens värde är reglerat. För bostadsrätter gäller inte detta. Alltså är bostadsrättsföreningen beredd att betala mer för fastigheten än vad en privat hyresvärd skulle vara. Alltså säljer livbolaget hellre till bostadsrättsföreningen, vars tidigare hyresgäster i sin tur kan göra en god affär den dag de flyttar. Alla är nöjda och glada utom möjligen de stackare till inflyttade stockholmare utan kontakter och kontanter, som inte får ihop tillräckligt med insatskapital för att köpa sig en bostadsrättslägenhet på Stockholms alltmer inflaterade bostadsmarknad, och som nu får allt färre hyreslägenheter att drömma om.

Vad som borde ha belysts i samband med Skandia-affären men som hittills har väckt alltför få reflektioner är däremot något annat: nämligen orsakerna till att hyreskontrakten är så attraktiva som de är.

Bostadsmarknaden i Stockholm har länge varit ett svart hål av fiffel, kompistransaktioner, kontakter och svarta pengar. Regleringar föder alltid skumraskaffärer och korruption. Nomenklaturan har i sådana system alltid sett till att berika sig själv, antingen vi talar om potentater i fackföreningsrörelsen och BPA-affärer eller om direktörerna och deras ätteläggar i Skandia.

Det blev - och det med rätta! - ett himla liv om Laila Freivalds och hennes allmännyttiga lägenhet då den ombildades till bostadsrätt samtidigt som hon som justitieminister arbetade med ett lagförslag för att försvåra just sådana ombildningar. Men hur fick hon hyreskontraktet i denna läckra nybyggda Kungsholmenfastighet in the first place? Genom att köa hos bostadsförmedlingen? Knappast...

Myten om hyresregleringens nödvändighet för det integrerade boendet är djupt rotad och framgångsrikt omhuldad av den privilegierade klass som ömsint vårdar sin gräddfil in i de lågprissatta paradvåningarna i Stockholms innerstad. Men sannolikheten för att en vanlig svensson ska komma över en innerstadsvåning är lika stor som sannolikheten att bli 101 år, vilket med nuvarande tillbyggnads- och omsättningstakt torde vara den genomsnittliga kötiden.

Ville man från politisk nivå göra något vettigt av hela Skandia-historien vore det att skrota hela bruksvärdessystemet och hyresregleringen.

Här talar jag emot egen sak. Förmodligen skulle det nämligen innebära att värdet på den bostadsrättslägenhet som jag nu sitter i skulle falla. Priset på den har ju drivits upp av bristen på alternativ.

Sannolikheten att en sådan förändring skulle komma till stånd är dock minimal. För det har jag alltför många inflytelserika grannar i riksdagen, regeringen och kommunfullmäktige som noga vaktar sina innerstadsintressen och lägenhetskontrakt.

Publicerad 2003-11-13

Tidigare artiklar av Pernilla Ström hittar du här >>

Tidigare kolumner hittar du här >>



De tre tidigare kolumnerna

2005-12-15 Liberalism på allvar?
av Mattias Svensson
2005-12-08 I Hans Karlssons värld är krig fred
av Pernilla Ström
2005-12-01 Mitten är nådd
av Mattias Svensson

Kommentarer på artikeln

Ingen rubrik angiven
av Daniel - 2003-11-24 06:03:21

Socialdemokratins krumbukter
av Lisa Abramowicz - 2003-11-14 15:06:18

Chans till en lägenhet.
av Kristopher Lind - 2003-11-14 11:29:43

Blind idealism
av Sture Åström - 2003-11-13 16:48:15

Sjuk bostadsmarknad
av Henrik Anderson - 2003-11-13 13:22:10




Tipsa en vän om den här artikeln!
Till:
Från:

Skriva ut? Klicka här för att få artikeln i ett format anpassat för utskrift. (Öppnas i ett nytt fönster.)
       
smedjans gruppblogg
av Mattias Svensson,
21/12 14:41

av Mattias Svensson,
21/12 11:03

av Mattias Svensson,
07/12 14:57

av Mattias Svensson,
05/12 13:50

av Mattias Svensson,
05/12 11:57

av Mattias Svensson,
25/11 11:43

av Mattias Svensson,
23/11 15:07

RSS 2.0
Prenumerera med BlogLines
Prenumerera

Arkiv