När Bertil Ohlin var folkpartiledare på 1950-talet sägs det att han använde Vägen till träldom i sin argumentation mot socialdemokraternas offensiv för planhushållning. Ohlin måste ha varit den siste folkpartisten som läste Hayek. De varmaste anhängarna av den politiskt planerade tillvaron tillhör i dag inte socialdemokratin eller ens någon sekt på den yttersta vänsterkanten. De är folkpartister.
Allt kan centraliseras
Det är ingen slump att just folkpartiet räknat ut att en dagisgrupp ska innehålla 15 barn, en skolklass 25 elever och ett långvårdsrum en patient. De vet allt, framför allt om hur samhället ska organiseras. Vill du ha ett tvärsäkert besked om från vilken ålder betyg är en lämplig utvärderingsskala, procentsatsen inklusive decimaler för den optimala ersättningsnivån vid sjukfrånvaro eller när och hur diskrimineringsfrågor bör tas upp i läkarutbildningen? Fråga en folkpartist.
Man kan (och bör) förvisso skratta åt de detaljer som folkpartiet vill reglera och lägga till rätta. Men bakom detaljregleringarna finns en systematiskt felaktig syn på människors, och spontana och lokala samarbetens, förmåga att lösa problem. I folkpartiets värld kan allt standardiseras, harmoniseras och kontrolleras av staten. Ingen fråga är för en folkpartist för liten för att lyftas upp till politiskt beslutsfattande. I det senaste valet vann de framgångar på att veta vilka kommunikationsmedel som ska vara på-, respektive avslagna i alla klassrum och hur många verbformer man ska kunna böja för att få svenskt medborgarskap.
Framför allt är ingen fråga för liten för att kunna lyftas till ständigt högre politiska nivåer. Tvärtom. När folkpartister blir visionära handlar deras fantasier nästan alltid om att fatta politiska beslut på så hög nivå som möjligt. Denna logik gör dem självklart till EU-federalister, även om det är en "federalism" som samlar makt över stort och smått i Bryssel. En folkpartistisk hjärtefråga i EU har exempelvis varit att dirigera fram detaljerade direktiv för vilka uppgifter som ska stå på fläskkotletten hos din lokala handlare. Vill du göra en folkpartist riktigt knäsvag ska du säga att din vision är att inrätta en världsregering. Tänk att få förbjuda mobiltelefoner i vartenda klassrum i hela världen!
Det stora misstaget
Politisering och centralisering i kunskapens eller förnuftets namn är vad Hayek kom att utnämna till "det stora misstaget" under 1900-talet. I förordet till boken med denna titel formuleras det kärnfullt av Carl-Johan Westholm:
|
| |
"Det stora misstaget är att tro att mänsklig civilisation kan centralstyras, att det ligger inom det mänskliga förnuftets gränser att förstå och planera allt viktigt i detalj - ja, till och med i stora drag, om man med det menar att vilket politiskt värde som helst skulle vara möjligt att förverkliga, om bara viljan finns."
|
Hayek förklarar pedagogiskt att information om knapphet och kostnader, utan konkurrens och fri prisbildning, aldrig kommer att kunna spridas till många av varandra oberoende aktörer. En sammansättning av aldrig så intelligenta, kunniga och moraliskt oklanderliga personer i en central styrelse kan omöjligt väga ens de enklast produktionsalternativ eller ransoneringsbeslut mot varandra. Något som om och om igen kom att bekräftas under 1900-talet, exempelvis av den sovjetiska produktionsprocessens oförmåga att ens få fram vänster- och högerskor av passande storlekar. Detta i kontrast till dynamiska marknader som, utöver kvalitet och sjunkande produktionskostnader, även förmår att tillgodose de allra mest skiftande smakbehov hos olika individer.
Även inom politiken finns behov av konkurrensens dynamik, så kallad institutionell konkurrens. Att standardisera och centralisera regelsystem framstår alltid som en förenklingsvinst, men givet att vi inte kan förutse hur ett bra regelsystem ser ut är konkurrensprocessen mellan olika lösningar en värdefull kunskapskälla. Den institutionella konkurrensen är dessutom en spärr mot politiskt missbruk, exempelvis när regleringar utformas för att gynna smala branschintressen och utestänga marknadskonkurrens. Att delegera regleringsbefogenheter till världsdels- eller världsomfattande organ är således ofta ett misstag.
Ska staten bry sig?
Av folkpartiets nya stil skulle man kunna tro att de slutligen tagit till sig 1900-talets läxa. De har tagit till sig att tillvaron inte bara handlar om kunskaper, utan även om relationer och känslor. Retoriken handlar om att bry sig och ställa krav. Det tråkiga är att i denna nya förpackning finns mer av samma gamla centralplanerade lösningar.
Folkpartiet har förvisso alltid brytt sig. Åtminstone om hur mycket andra dricker. Folkpartiet har alltid ställt krav. På att vi ska dricka mindre. En hel apparat av alkoholransoner, monopol, gränskontroller och myndighetspropaganda blev resultatet.
Nu bryr sig folkpartiet även om vem av mamma och pappa som är hemma med barnen och hur gamla barnen ska vara när ingen förälder längre får vara hemma. De ställer krav på skolbarnens huvudbonader och nytillkomna invånares språkfärdigheter. Vi får samma apparat av politiska direktiv och pekpinnar för att reglera förhållanden av personlig och relationsmässig karaktär, liksom för att avgöra frågor som med fördel avgörs lokalt och frivilligt.
En stat som bryr sig är samma uttryck för tilltron till den politiskt planerade tillvaron som tron att central planering förbättrar produktionen. På ett sätt är det till och med allvarligare, eftersom de statliga överträdelserna inte får samma uppenbara konsekvenser på samhälleliga mått som t ex BNP, men kan vara betydligt grövre intrång i privata rum och beslut.
Dessutom leder metaforen och de pekpinnemässiga detaljkraven från statens sida bort ifrån de egentliga lösningarna på sociala problem. När språkkunskaper krävdes för att få ett jobb och ett jobb var nödvändigt (och tillräckligt även efter skatt) för att kunna försörja sig, var det ingen som kom på tanken att låta staten utföra språktest.
Genom att förespråka stat och politik som ska kanalisera inte bara kunskaper utan även känslor, gör folkpartiet det stora misstaget ännu större. Det behövs måhända både hjärta och hjärna inom politiken, men det behövs definitivt inte en politik som både tänker och känner åt oss.
