Smedjan.com - den liberala scenen i svensk debatt

Den liberala scenen i svensk debatt

Senast uppdaterad: 2005-12-22

Bästa läsare av Smedjan!

Under hela sin historia har Timbro engagerat sig för en mer idébaserad informationsspridning. En av mina företrädare startade Marknadsekonomisk Tidskrift, en annan tog steget ut i cyberrymden. Smedjan.com blev den första samhällsorienterade tidskriften på nätet.

Nu satsar vi på nya projekt och det innebär att andra måste lämna scenen. Ett av dem är Smedjan som läggs ner från och med årsskiftet 2005/2006.

Många goda redaktörer och skribenter har genom åren fyllt ”skärmarna” hos en växande skara läsare av Smedjan. Till alla er - och naturligtvis till den senaste redaktionen bestående av Carl Rudbeck och Kristian Karlsson som gjort ett synnerligen gott jobb - ett stort och hjärtligt tack!

December 2005
Cecilia Stegö Chilò
VD Stiftelsen Fritt Näringsliv
och Timbro jan 2005–okt 2006

[Till tidningen »]

Senaste numret

De borgerliga ledarsidorna är för fega

Håkan Jacobson

Publicerar media vilka lögner som helst om USA?

Tino Sanandaji

Krönika över rikedomens imperium

Peter Stein

Kolumn: Skam, evig skam över er!

Pernilla Ström

Kulturtips: Defensor pacis för vår tid

Carl Rudbeck

Tidigare nummer

2005-12-15

Har svenska journalister ingen yrkesheder?

2005-12-08

Tibetanen är som pandan - älskad men utrotningshotad

2005-12-01

Watergate, akt 2

Äldre nummer

Seger eller nederlag för demokratin

I sitt inlägg "fjärde gången" återkommer Mikael Lundbäck till sin grundläggande uppfattning att allt amerikanarna gjort,och nu gör,i Irak är förenat med allvarliga misstag.

Invasionen av Irak, som slutade med att Saddams styrkor snart fick ge sig, beskrivs som en "proklamerat seger" utan närmare värde.
Samma syn har han på tillfångatagandet av Saddam Hussein och rimligen då även när flertalet av hans närmast underlydande,som deltog i de krigsförbrytelser och i det folkmord,som utmärkte hans välde.

Och amerikanarnas tanke var inte att införa demokrati i Irak samt ge irakierna möjlighet att efter fria val skriva sin egen konstitution, förrättra val till en parlamentarisk förslag,som sedan utser en legitim regering .
Nej, målsättningen var fastmer att hålla Irak under militärstyre i flera år. Amderikanarna hade t o m planer på sådant som att inte blanda in FN i demokratiseringsprocessen, att via konspiratoriska rådsförsamlingar hindra irakierna att själva genomföra direktval och att dessutom göra en internationell banksvindlare till landets regent.
Och naturligtvis vill kanske inte alla,men en stor andel ändå, av irakierna att de amerikanska trupperna omedelbart ska lämna landet. Likt Lars Ohly för övrigt.

Att jag refererat Lundbäcks inlägg så omfattande är för att visa vilka ideologiskt-politiska skräckvisioner och direkta osanningar, som han befattar sig med.

Låt mig säga: det irakiska valet var ett viktig steg i den demokratiseringsprocess som länge pågått .
Den kommer nu att fortsätta.Men samtidigt kan en fullödig demokrati inte kan genomföras inom loppet av något enstaka år.

Men valet visade ändå på att irakierna vill ha sin frihet och sin självständighet . För det förtjänar de allt lovord . Detta inte minst för att de vågar sig till valurnorna i så stort antal trots de terrordåd, som dagligdags genomförs i landet.
Terrordåd, som inte har något annat syfte än att återskänka makten till de som satt vid köttgrytorna under Saddamregimen samt att med alla medel förhindra att irakierna med internationellt bistånd kan bygga upp sitt land samt ge dem den frihet de vill ha och med lämplig hjälp även kan få.

De som hela tiden sett på störtandet av Saddamregimen som något negativt, klandervärt och avskräckande är inget annat än defatister.
Våld får menar vissa inte användas annat än när det legaliserats av FN, som emellertid inte stod bakom amerikanarnas ingripande på Balkan.
En del defatister menar också att våld inte under några omständigheter får komma till användning för att störta diktaturer. Argument som att kommunismen inte kan bekämpas,då den existerat så länge och då det skulle vara förenat med internationella komplikationer inte värda att ta låter sig ofta höras.

Därifrån är steget inte långt att till att uppbyggandet av det militära blocket NATO,som spelade en avgörande återhållande roll under det kalla krigets dagar, inte ens hade politisk legitimitet.
Och vad hade defatisterna annat än klander att komma med mot Ronald Reagan när han proklamerade att de som levde under det kommunistiska tyrranniet förtjänade att bli lösta från det.Utan denna vision skulle de realiter inte ha blivit det.

Irakvalet var också en seger för president George W. Bush samt för ett i huvudsak enat amerikanskt folk och även för USA:s allierde, vilket i nuläget, på amerikanskt initiativ, inkluderar även FN.
Att Irakvalet blev en seger för Bushs grundläggande uppfattning att friheten och demokratin inte bara är till för några få utvalda länder utan för alla världens länder och folk visar sig inte minst genom att de som från början, oavsett argumentens art, var emot befrielsen av Irak, nu vill delta i uppbyggandet av ett fritt Irak, inte längre obstruera det.

Vi får t o m höra från de mest oväntade håll att det är det som dessa länder,och det gäller även inte bara demokratiska stater, i själva verket har önskat. Och plötsligt har de också rader av skäl till denna lite "mjukare" hållning.

Men fortfarande finns det de som är emot demokratiseringen av Irak, de som inte vill ha demokrati, de som inte gillar de nykonservativas "universialistiska" demokrativision, de som alltid företrätt en renodlad antiamerikanism och naturligtvis de som i president George W. Bush inte ser något annan än en vettvilling, en som alltid står för en galen politik.
Dit hör Mikael Lundbäck förstås.