Problemet med de flesta åtgärder som föreslås är att de också kommer från statistikens medelvärdesperspektiv och inte alls tar hänsyn till att kontrollen över vad man äter till syvende og sist sitter i individuella hjärnor. En fettskatt lurar inte hypotalamus – om maten är dyrare får man väl jobba hårdare för att få råd med den. I slutändan skulle fettskatter bara slå hårdast mot de fattigaste, som lider av störst andel övervikt, intar mest ohälsosam kost och har svårast att lägga om kostvanor, för dessa beror inte på priset främst. Om McDonald’s stäms bort från marknaden för att de säljer skräpmat får man hitta den på något annat ställe, eller kanske göra den själv. En informationskampanj om fettets farlighet? Vi går över till att äta light-produkter tills vi är mätta. Reklamförbud? Sverige har länge haft förbud mot reklam riktad mot barn, ändå är svenska barn lika överviktiga som i jämförbara länder. Ofta slår den välmenande gemensamma visionen fel, när den samtidigt stressar utseendemedvetna medelklassbarn till anorexi och arbetarklassbarn med inlärd hjälplöshet känner att de har ännu mindre chans, så varför bry sig om maten?

Grundproblemet är att kampen mot hullet inte borde handla om kalorier, folkhälsa eller vilken sorts matställen vi handlar på. Den handlar om självbemäktigande. Vår förmåga att välja inte bara vad vi ska äta utan också vilka liv vi vill leva. Att kunna se sig i spegeln och passa sina utseendeideal (vilka de än må vara) och veta att det är man själv och inte ölen som byggt den vackra kroppen är en personlig triumf – och kan bara vara en personlig triumf. För hur mycket stöd vi än må ge varandra så är nyckeln ändå att uppnå det själv som fungerar harmoniskt, där både genernas imperativ och vår storhjärnas visioner passar ihop på något sätt.

Att försöka komma åt "fetmaepidemin" genom att minska människors valfrihet är dömt att misslyckas. Ju mindre möjligheter att styra sitt liv man har, desto mindre möjligheter har man att styra sig själv och lära sig uppnå den svåra självkontrollen. Ingen annan vet vilken intern diplomati som pågår i min hjärna när jag betraktar min kaka, och min självkontroll ökar inte om jag ges ångest för de onda kalorierna, kakan görs dyrare eller rent av tas ifrån mig.

Snarare än att förbjuda, begränsa och beskatta borde vi uppmuntra det personliga ansvarstagandet för vad vi äter och hur vi väljer att leva vårt liv.

Det är nyckeln till framtidens hälsa, inte åtgärdsprogram som får byråkratin att svälla.

Waldemar Ingdahl - 2005-03-04 16:43:58

Den lönsamma feminismen
av Klas Larson - 2005-03-09 10:28:40

30GSEK vs armhävningar och StPetersburg
av Elling Disen - 2005-03-08 16:24:17

Ingen rubrik angiven
av Fredrik Lindholm - 2005-03-08 12:28:54

Ojdå, girigheten var temat
av Elling Disen - 2005-03-07 17:58:52

Politiker är roliga...
av Fredrik Lindholm - 2005-03-07 11:51:27

Helighet och helighet fru Blom
av Elling Disen - 2005-03-06 17:43:01

Ohelig allians på gång?
av Fredrik Lindholm - 2005-03-05 09:46:36

Trim på jobbet
av Elling Disen - 2005-03-04 18:48:11

Biologin och den svällande byråkratin
av Waldemar Ingdahl - 2005-03-04 16:43:58

Politiskt kapital
av Elling Disen - 2005-03-03 18:15:57

Allvarligt tema
av Fredrik Östman - 2005-03-03 13:02:20

Raljering om ett för allvarligt tema
av Elling Disen - 2005-03-03 11:56:19

<< Tillbaka till artikeln