Smedjan.com - den liberala scenen i svensk debatt

Den liberala scenen i svensk debatt

Senast uppdaterad: 2005-12-22

Bästa läsare av Smedjan!

Under hela sin historia har Timbro engagerat sig för en mer idébaserad informationsspridning. En av mina företrädare startade Marknadsekonomisk Tidskrift, en annan tog steget ut i cyberrymden. Smedjan.com blev den första samhällsorienterade tidskriften på nätet.

Nu satsar vi på nya projekt och det innebär att andra måste lämna scenen. Ett av dem är Smedjan som läggs ner från och med årsskiftet 2005/2006.

Många goda redaktörer och skribenter har genom åren fyllt ”skärmarna” hos en växande skara läsare av Smedjan. Till alla er - och naturligtvis till den senaste redaktionen bestående av Carl Rudbeck och Kristian Karlsson som gjort ett synnerligen gott jobb - ett stort och hjärtligt tack!

December 2005
Cecilia Stegö Chilò
VD Stiftelsen Fritt Näringsliv
och Timbro jan 2005–okt 2006

[Till tidningen »]

Senaste numret

De borgerliga ledarsidorna är för fega

Håkan Jacobson

Publicerar media vilka lögner som helst om USA?

Tino Sanandaji

Krönika över rikedomens imperium

Peter Stein

Kolumn: Skam, evig skam över er!

Pernilla Ström

Kulturtips: Defensor pacis för vår tid

Carl Rudbeck

Tidigare nummer

2005-12-15

Har svenska journalister ingen yrkesheder?

2005-12-08

Tibetanen är som pandan - älskad men utrotningshotad

2005-12-01

Watergate, akt 2

Äldre nummer

Frilansfusk av förtalskaraktär

Forskningsfusk är en allvarlig förseelse, väl i klass med olika former av kriminalitet. Om man, som frilansskribenten Eva-May Melander, pekar ut någon som presumtiv fuskare, utan att det finns skäl att tro att fusk har begåtts, ligger man nära förtal i lagens mening.

Väljer man likväl att ta denna risk är det förstås en fördel om sådant man påstår om det aktuella ärendet, och som går att kontrollera, är rätt i sak. Att Melander valt att lägga ut en osann text om det allvarliga Gillberg-ärendet på Smedjan är därför mycket olyckligt.

För alla som ägnar sig åt insamlande av känsliga personuppgifter i forskningssyfte är det en fullständig självklarhet att dessa inte får lämnas ut till utomstående om de ej går att avidentifiera. Detta är skälet till att tusentals kliniska forskningsprojekt baseras på att forskaren, i samråd med de etiska kommittéerna, har lovat deltagarna att den information som samlas in om dem ej skall lämnas vidare till utomstående. Och detta är också skälet till att flera hundra forskare uttryckt sitt stöd för Gillbergs vägran att lämna ut de aktuella dokumenten. Härtill kommer att flera namnkunniga jurister ifrågasatt om de domar som innebar att dokumenten skulle lämnas ut var förenliga med gällande sekretesslag, häribland Sveriges ledande expert på området.

I studier där insamlad dokumentation begränsar sig till enstaka sakuppgifter går det ofta att genomföra en betryggande avidentifiering. I studier där man å andra sidan under decennier samlat in hela levnadshistorier är detta däremot ej möjligt. Även om namn och personnummer ersätts med kod kan deltagarna således vara möjliga att identifiera på basen av övriga uppgifter. Därför är denna typ av data tyvärr ej tillgängliga för utomståendes inspektioner, och skall heller ej vara det. Detta vet alla som sysslar med klinisk medicinsk forskning.

I sitt inlägg påstår Eva-May Melander att det var tänkt att de aktuella journalerna skulle avidentifieras innan de lämnades ut: "Gillberg underlåter naturligtvis att informera dem [deltagarna] om att materialet skulle anonymiseras.."

Detta är en för hela ärendet avgörande punkt. Hade det gått att avidentifiera dokumenten skulle Gillberg förstås ha lämnat ut dem. Men vad gäller denna viktiga punkt väljer Melander att fara med osanning. Kammarrätten konstaterade således att avidentifiering ej var en framkomlig väg, eftersom den insamlade informationen var så pass omfattande och detaljerad. De domar som Gillberg kritiseras för att ha motsatt sig innebar således att ej anonymiserade journaler skulle lämnas ut.

Detta hade det förstås varit mycket enkelt för Melander att ta reda på, innan hon skrev sin artikel. Lite dumt är det allt att fara med osanning i frågor som är så pass allvarliga som denna. Frilansskribenter lika lite som forskare bör fuska med fakta.

Några skäl att tro att Gillberg skulle ha fuskat föreligger inte, och har aldrig förelegat. Att hans medarbetare förstörde dokumenten var en ganska självklar åtgärd, givet hur känsliga de insamlade uppgifterna var, och givet att man annars hade tvingats lämna ut dem, och härmed bryta mot löftet till deltagarna. Jag hade själv agerat på samma sätt.

När man i framtiden ser tillbaka på detta ärende kommer den mest intressanta aspekten att vara hur förtalet av Gillberg och hans medarbetare kunde få sådan spridning, och att så många skribenter, varav Melander bara är en, valde att gå till attack utan att först läsa på, alternativt valde att medvetet desinformera.

Tilläggas kan att det bland personer som själva ej forskar föreligger en övertro på att dålig och ohederlig forskning bäst avslöjas genom razzior i arkiv. Denna typ av pseudopolisiär verksamhet lämpar sig dock sällan för att lösa vetenskapliga tvister, bland annat eftersom det aldrig går att bevisa att någon inte har fuskat. Vetenskapssamhällets viktigaste korrektionsmekanism består i stället i att man bortser från resultat som ter sig orimliga, och som inte har kunnat replikeras av andra. Mot denna bakgrund var det mycket oklokt av Uppsala Universitet att dra igång en fuskutredning mot Eva Lundgren, i synnerhet som någon formell anmälan aldrig tycks ha gjorts.