Smedjan.com - den liberala scenen i svensk debatt

Den liberala scenen i svensk debatt

Senast uppdaterad: 2005-12-22

Bästa läsare av Smedjan!

Under hela sin historia har Timbro engagerat sig för en mer idébaserad informationsspridning. En av mina företrädare startade Marknadsekonomisk Tidskrift, en annan tog steget ut i cyberrymden. Smedjan.com blev den första samhällsorienterade tidskriften på nätet.

Nu satsar vi på nya projekt och det innebär att andra måste lämna scenen. Ett av dem är Smedjan som läggs ner från och med årsskiftet 2005/2006.

Många goda redaktörer och skribenter har genom åren fyllt ”skärmarna” hos en växande skara läsare av Smedjan. Till alla er - och naturligtvis till den senaste redaktionen bestående av Carl Rudbeck och Kristian Karlsson som gjort ett synnerligen gott jobb - ett stort och hjärtligt tack!

December 2005
Cecilia Stegö Chilò
VD Stiftelsen Fritt Näringsliv
och Timbro jan 2005–okt 2006

[Till tidningen »]

Senaste numret

De borgerliga ledarsidorna är för fega

Håkan Jacobson

Publicerar media vilka lögner som helst om USA?

Tino Sanandaji

Krönika över rikedomens imperium

Peter Stein

Kolumn: Skam, evig skam över er!

Pernilla Ström

Kulturtips: Defensor pacis för vår tid

Carl Rudbeck

Tidigare nummer

2005-12-15

Har svenska journalister ingen yrkesheder?

2005-12-08

Tibetanen är som pandan - älskad men utrotningshotad

2005-12-01

Watergate, akt 2

Äldre nummer

Brandberg misstar sig alldeles

Hade Gillberg “varit insatt i regelverket hade han (uppenbarligen) inte kunnat ge några sådana löften”, skriver Tomas Brandberg förnumstigt, och visar härmed att han själv inte vet något alls om vilka regelverk som kringgärdat svensk (och internationell) medicinsk forskning sedan 40-talet.

Så här förhåller det sig:

För att erhålla stöd från den statliga forskningsfinansiären Vetenskapsrådet har medicinska forskare sedan decennier varit tvungna att först få sina projekt granskade och godkända av etisk kommitté. Dessa kommittéer har i allmänhet varit knutna till universiteten.

Vill Tomas Brandberg veta hur dessa kommittéer har ansett att man bör formulera den skriftliga informationen till deltagarna kan han lätt få fram dessa dokument: de är offentlig handling. Han kommer då att finna att den typ av löfte som Gillberg har utfärdat har varit legio i svensk medicinsk forskning under decennier. Det har således startats tusentals studier i Sverige som baserats på att deltagarna, innan de valt att medverka, blivit lovade att den känsliga information om sig själva de lämnar inte kommer att föras vidare till något utanför forskargruppen.

Ingen forskare med självaktning skulle ens reflektera på att bryta denna typ av löfte. Att Gillbergs medarbetare valde att destruera dokumenten, hellre än att lämna ut dem, är således inte alls ”himla duktigt”, utan en självklarhet. Hade de brutit löftet till deltagarna, i strid med dessas vädjande, hade det varit en formidabel skandal.

Jag vet inte vilket regelverk som Brandberg syftar på - som han anser att Gillberg inte varit insatt i - men som han själv tydligen är expert på. Men finns det ett sådant regelverk är det uppenbart att varken de etiska kommittéerna eller den stora majoriteten av medicinska forskare har känt till det.

Det har hävdats att de domar som innebar att Gillberg skulle lämna ut dokumenten visar att de löften han hade utfärdat var felaktiga. En alternativ tolkning är dock att det är domarna som är felaktiga, och i strid med svensk lagstiftning. Många jurister förefaller vara av denna uppfattning. Ett av flera problem med domarna är t ex att det omvända skaderekvisit som enligt sekretesslagen måste vara uppfyllt för att dokument av denna typ skall kunna lämnas ut inte var uppfyllt. Och ett annat problem är att domstolen hade missuppfattat i vilken egenskap det var som EK och LE hade begärt ut dem. Man trodde att LE är forskare, vilket han inte är, och att EK skulle granska dokumenten inom ramen för ett av Vetenskapsrådet sponsrat forskningsprojekt, vilket hon inte skulle.

Jag vet bara en jurist som försvarat domarna i debatten – nämligen den domare som själv avkunnade dem. Samme domare tillträdde kort senare befattningen som chef för etikprövningsnämnden i Göteborg, dvs den nämnd som har att godkänna nya forskningsprojekt. En av denna nämnds första insatser var att klubba igenom ett flertal deltagarinformationer vari deltagarna lovas exakt samma typ av sekretess som Gillberg och medarbetare hade lovat sina deltagare. Och i ett ärende beslöt sagde domare att ett projekt skulle godkännas endast under förutsättning att forskaren genast efter projektets avslutande destruerade allt insamlat material. Den person förutan vars insats i Kammarrätten det inte alls hade blivit någon rättsstrid kring Gillbergs forskning har således, tyvärr, inte tänkt igenom dessa frågor för fem öre. Om Brandberg tadlar Gillberg för att han lovat deltagarna sekretess har han minst lika stor anledning att tadla denne lagman.

De löften om sekretess man utfärdar till deltagare i medicinska projekt är sannolikt nödvändiga för att få folk att acceptera att det i register förs in information om deras sjukdomar, missbruk, sexuella läggning etc. Blir man från början försäkrad att denna information kommer att stanna inom en snävt begränsad och tydligt definierad krets av forskare / läkare kan många nog tänka sig att lämna ut denna typ av information; om man å andra sidan får veta att envar som är intresserad av saken kan komma att få läsa i journalerna tackar man nog sannolikt nej.

Detta innebär å andra sidan att den typ av granskning som innebär att man tar del av rådata ofta inte kan genomföras inom medicinsk forskning. Något större problem utgör dock inte detta, eftersom forskningsresultat inte vinner acceptans förrän de replikerats av flera oberoende grupper.

Att den helt oundvikliga destruktionen av Gillbergs rådata skulle utnyttjas i den pågående förtalskampanjen - som ett förment indicium på att han skulle ha forskningsfuskat - var lätt att förutse. Eventuellt var det just denna utveckling man hade hoppats på när man begärde ut dokumenten. Vad som gör att denna kampanj trots allt - på sikt - kommer att misslyckas, är dock att det aldrig har presenterats några som helst skäl att tro att Gillberg skulle ha fuskat, och att de resultat forskarna redovisat är helt okontroversiella, och replikerade av andra. Att man inte längre kan inspektera dessa 14 gamla journaler är därför inte mer bekymmersamt än det faktum att de flesta forskare har för vana att destruera sina originalhandlingar redan efter 10 år.

Tomas Brandberg konstaterar avslutningsvis att det numera aldrig kommer att kunna bevisas att Gilberg inte har fuskat. Problemet med detta resonemang är att det aldrig går att bevisa att någon forskare inte har fuskat, ens om rådata finns kvar. De uppgifter som var införda i de nu förstörda dokumenten var ju ditskrivna av forskarna själva: man skulle aldrig, flera decennier efteråt, kunna bevisa att de var korrekta från början. Och samma förhållande gäller den mesta forskning. Det går ej att i efterhand avgöra om råttforskaren på sitt laboratorium verkligen gav rätt dos av drogen till försöksdjuret, eller om han var slug nog att i smyg ge den dubbla. Det är därför som den oberoende replikationen är ett viktigare instrument för korrektion av dålig forskning än kvasipolisiära razzior i arkiv.