Baathpartiets svenska sektion är igång igen. I Aftonbladet (här) skrider Åsa Linderborg och Erik Wijk till den irakiska terrorismens försvar.

Irakiernas självklara rätt att göra motstånd bör kunna samla en bredast möjlig rörelse. Om vänstern tar antiimperialismen på allvar måste den försvara den irakiska motståndsrörelsen.

Linderborg och Wijk drar själva till med en jämförelse med andra världskriget. Modigt? Snarare okunnigt eller dumdristigt. De jämför de irakiska terroristerna med den tyska motståndsrörelsen, medan en betydligt rimligare jämförelse är mellan de amerikanska trupperna nu och de amerikanska trupperna då.

Motståndsrörelsen, menar de, riktar i huvudsak in sig på amerikanska trupper och inte irakiska civila. 77 procent av attackerna var riktade mot ockupationsmakten (någon sådan finns ju inte längre – USA har ju lämnat över makten till irakiernas folkvalda regering) och bara en tredjedel mot internationella organisationer och civila. Av någon anledning rapporterar de inte att attackerna mot amerikanska soldater krävt 573 dödsoffer medan attackerna mot internationella organisationer och civila irakier krävt 3 033 liv. Bara 4,2 procent av attackerna riktade sig mot irakiska civila, skriver de. Men de 4,2 procenten ledde till 1 981 mördade civila.

Som Johan Norberg påpekar (här) så hänvisar de till tre källor; en undersökning som de inte förstått eller medvetet misstolkar, en artikel i New York Times (där de utelämnar meningen: ”Attacks now are aimed more at killing Iraqi civilians and security forces, and have been planned with sinister care and timing to take place outside schools, clinics and police stations when large daytime crowds have gathered." och en irakisk terroristsajt. Den sistnämnda behöver de inte förvrida för att passa in i argumentationsmallen. Alltid något.

Det handlar naturligtvis inte om omtanke om civila irakier - då skulle de ju inte försvara att tusentals dött i terrorattacker - utan om Amerikahat. Artikeln har givit upphov till något av ett uppror i bloggosfären. Läs kritiska kommentarer hos Johan Norberg, Henrik Alexandersson, Stockholm Spectator, Dick Erixon och Alicio i Underlandet.