Trodde att jag slagit upp DN Kultur på sitt mest propagandistiska humör när jag i dagens DN läste om ”valnederlagen för nyliberalismens tro på totalt frisläppta marknadskrafter”. Vidare att ”moderaterna straffades hårt av väljarna i valet 2002 när partiledningen höll fast vid det nyliberala programmet med stora skattesänkningar för höginkomsttagare och snabba avregleringar”.

Nyliberalism? Ja, med illröda glasögon är förvisso allt som inte befinner sig till vänster om Greiderfalangen inom socialdemokratin att betrakta som ”nyliberalism”. Men den som nämner ”stora skattesänkningar” och ”totalt frisläppta marknadskrafter” i samband med moderaterna 2002 har faktiskt ingen aning om vad han pratar om. Låt oss ta en liten lektion i nutidshistoria.

Moderaterna gick till val 2002 med strategin att ”sänka trösklarna”, alltså att anpassa sig till mitten för att nya väljargrupper skulle lockas. Statsutgifterna skulle ökas rejält. Moderaterna lovade att spendera mer än regeringen på exempelvis familjerna, skolan, vägarna, försäkringskassan, tandvården, polisen, de handikappade och skuldsatta länder i tredje världen. I andra fall – flygbolagssubventioner, maxtaxan eller ersättningsnivån i försäkringssystemen – anpassade de sig till regeringens utgiftsnivå. De direkta besparingar som föreslogs uppgick inte till mer än 20 miljarder kronor (av offentliga utgifter på sammanlagt 1 224 miljarder kronor och statsutgifter på över 700 miljarder).

Att på basis av en sådan budget också vilja sänka skatten blir naturligtvis inte särskilt trovärdigt. Men föreslogs stora skattesänkningar? Knappast. De 130 miljarder kronor som föreslogs (vid god tillväxt, annars 80 miljarder kronor delvis finansierade genom höjda obligatoriska avgifter) motsvarar hälften av hur mycket skatteintäkterna ökade mellan 1998 och 2002. Någon gång år 2000 levde vi alltså med ungefär det statsomfång som skulle bli resultatet om moderaternas förslag helt och hållet finansierades genom motsvarande utgiftsminskningar.

Och hur var det med ”totalt frisläppta marknadskrafter”? Ungefär lika nära som Malmö FF var att kvalificera sig till Champions League. Moderaterna har alltid ryggat för marknadsekonomi när det gäller de egna väljargrupperna, vare sig de är storföretagare, jordbrukare eller bor i billiga hyresrätter på Östermalm. Moderaterna vågade, trots ringlande bostadsköer, inte förespråka marknadshyror, man tappade globaliseringsdebatten genom att inte tydligt kräva avskaffade tullar och subventioner för jordbruket, och när den s k Bennetgruppen föreslog statliga miljardinvesteringar i privata företag, applåderades förslaget av moderaternas näringspolitiske talesman Per Westerberg (fö en av de främsta tillskyndarna bakom ”nya moderaterna”). Lägg till detta att moderaternas enda förnyelse av välfärdssektorn var att du skulle få välja offentligt kontrollerade, reglerade och finansierade alternativ till offentligt drivna monopol.

Det var politiken och strategin som, inte helt oförtjänt, fick storstryk i valet 2002 (mer om detta här och här). Det som framför allt kom att orsaka väljarflykt under valets sista veckor var dock den TV-dokumentär som avslöjade rasister i partiernas valstugor, där moderata företrädare utmärkte sig som de värsta, och den katastrofala hanteringen av den efterföljande debatten. Att tala om det moderata valnederlaget utan att nämna denna faktor är ytterligare ett exempel på hur dåligt påläst DN-skribenten är.

Vem är det då som står bakom de rödglödgade tiraderna mot ”nyliberalism” och marknadsekonomi? Förvånansvärt nog är det DN:s politiska kommentator Henrik Brors som slängt varje försök till kunskapsbaserad analys till förmån för tom och förljugen propagandaretorik. Kulturen från DN Kultur verkar ha spritt sig.