Får man bara lyssna på musiker som delar ens politiska värderingar? Det verkar knäppt, inte bara för att vi liberaler skulle drabbas av svår kulturell törst, men också för att musik utan problem kan bedömas och avnjutas helt utan hänsyn till skaparens åsikter i föräldraförsäkringsfrågan.

Detsamma gäller film. Arnold Schwarzenegger verkar relativt politiskt klok, men jag skulle hellre rösta på honom än att se om någon av de filmer han gjort efter T2. Jim Jarmusch skulle jag kanske inte rösta på (jag vet inte tillräckligt mycket om hans åsikter för att kunna bilda mig en uppfattning om saken), men jag ser gärna hans filmer. Anarkosyndikalisten Andrew Eldritch, sångaren i The Sisters of Mercy, skulle jag absolut inte vilja rösta på, men jag köper gärna hans skivor (är det inte dags för en ny snart, förresten!).

I tevedokumentären Rebellerna som visades i statsteven häromdagen fick man se hur de svenska maoisterna hjälpte varandra att rensa ut borgerlig musik ur respektive skivsamlingar. Om jag skulle rensa ut mina skiv- och filmsamlingar på allt med vänsteranknytning skulle det bli ganska tomt. Men det är inget bekymmer för mig. Det ena har inte med det andra att göra. Därför tipsar jag gärna om musik, filmer och böcker som jag tycker är bra, alldeles oavsett hur upphovsmannen resonerat kring politiska ting.

Dessa funderingar föranleddes av ett brev som anlände Smedjan i dag.

Hej Ni "stortänkta" på Smedjan!

Nu undrar jag. Hur dumma i huvudet är Ni egentligen uppå Smedjan?
Varför tipsar Ni på Er hemsida om saker som är så långt i från Er politik man kan komma? Varför tipsar Ni om John Coltrane och Jim Jarmusch?
Får man verkligen ut något av dessa konstnärer om man är högermänniska?
Men i och för sig om ni skulle följa Er politik i Er kulturkonsumtion skulle Ni ju få lyssna på Ted Nugent och titta på filmer av Michael Bay hela tiden.

Vänligen

Anna Nero

Jag vet inte vem Anna Nero är, men hon verkar väldigt arg.

Samma typ av brev dyker ibland upp från objektivister som tycker att vi inte skriver tillräckligt ofta om den kanadensiska powertrion Rush. Bandmedlemmarna är tydligen objektivister, skriver heroiska låtar och skriver i konvolutet till skivan 2002: ”With acknowledgement to the genius of Ayn Rand”. Vi borde skriva om dem oftare, sägs det, eftersom de är liberaler. Det hänvisas aldrig till att de är bra. Problemet med Rush är nämligen att de inte är bra. Det vore oändligt knepigt om man skulle späka sig själv med deras musik för att de är liberaler och gillar Atlas Shrugged.

Ted Nugent har jag aldrig hört, så jag kan inte avgöra om han faller i samma kategori. Men enligt Wikipedia är hans mest kända låtar ”Wang Dang Sweet Poontang” och "Wango Tango”. Jag vill inte vara fördomsfull, men det låter inte särskilt lockande – sedan kan han vara hur mycket libertarian han vill. Jag fortsätter hellre lyssna på Nick Cave, Jonathan Richman och Joy Division, alldeles oavsett vad de tycker/tyckte om politik.